Photo by JESHOOTS.COM on Unsplash

Sarnberger.com



En svensk i Thailand
Flytt och Historik

Flytten till Thailand 25 Nov -15
Inlägg nr: 96861 Redigerad: 25 Nov -15
I Chiang Mai hade jag på tips från min kompis gått till en Sincere (kinesisk spåman) som bott halva sitt liv i USA och hade väldigt lätt att kommunicera med oss västerlänningar. Han träffade min personlighet på pricken och bad mig bejaka den och fortsätta som tidigare. När det gällde flytten till Isaan så sa han att det har du ingen aning om förrän du bott där, då vet du. Ge det 100 dagar och känn sedan efter, känns det bra då så är det bra för dig. Ett måste för mig var ju att bygga ett hus med västerländsk standard men det fick därmed vänta i 100 dagar. Ryktena började gå i byn att jag kommit i onåd hos mina barn och att de slutat skicka pengar, ojojoj vilka olika perspektiv man har. 100 dagar gick och vi letade lämpligt hus och byggare under tiden och när tiden gått ut och jag fortfarande var övertygad om att det var detta jag ville så beställde vi ritningar från en arkitekt i Chiang Mai och anlitade en lokal byggare för att bygga exakt enligt ritningen. Det var väldigt tydligt i vårt kontrakt och pengarna pytsades ut allteftersom han åstadkom resultat.

Ja, då hade jag lämnat Sverige, jag avvecklade mitt företag och lämnade över huset till mina barn. Mitt ex som nu flyttat ut och jag hade en överenskommelse om att ingen i familjen skulle behöva bli utslängd från huset mot sin vilja, det var anledningen att hon flyttade och jag satt kvar och nu kom nästa steg, jag skulle flytta. Budet gick till barnen om vi skulle sälja och dela på pengarna eller om det var någon som ville bo kvar och ta hand om huset och äldste sonen tog den stafettpinnen. Alltså skrevs huset och de lån som fanns kvar över på honom och han lovade att kompensera sina syskon men det var en överenskommelse helt mellan dem. Vi hade ju köpt huset 1985 och marknadspriset hade på de drygt 20 åren tiodubblats, en ganska bra investering kan man ju konstatera så här i efterhand även om det aldrig var avsikten.

Så jag fick jobba med det lilla kapital jag lyckats bygga upp under åren efter Utfors kraschen men det blev så att det räckte till ett anständigt hus i Thailand, Jag räknade till att börja med, med en miljon Baht och med inredning och bil och allt som behövdes för ett drägligt liv blev det runt det dubbla, ändå ingenting jämfört med vad det skulle kostat att bygga upp något sådant i Sverige. Sä man kan väl säga att det var en ?all-in?, jag tog efter de 100 dagarna alla mina tillgångar och satsade på att jag skulle kunna bygga upp ett bra liv i Thailand och än så länge har jag inte blivit besviken. När det gällde det löpande så hade jag från min karriär några pensionsförsäkringar, jag delade upp dem så att jag tillsammans med pensionen skulle få runt 75 000 Baht i månaden tills jag blev 80 år, då tror jag inte jag har så stora behov längre och det har förhoppningsvis blivit lite sparpengar under tiden. Nu sjönk ju Baht kursen nästan 20% och SINK skatten sjönk med 5% under mina första år så kalkylen håller väl.

Tillbaks till Nong Ma då som min nya hemby heter. Under tiden jag hade kvar i Sverige hade vi löst tomtfrågan genom att köpa ut tre av Pens systrar och få en sammanhängande tomt intill föräldrarnas hus på ca en halv Rai, som en svensk villatomt. Det var en sluttningstomt som inte användes till något annat än sopupplag så vi röjde tomten och höjde den ca en meter i bortre ändan så vi fick en plan tomt. Pen fick också i uppdrag att bygga till föräldrarnas hus med ett rum på 4 x 4 meter i cement som vi kunde bo i under bygget. Köket som var mer eller mindre obefintliggt fick bli en senare fråga men det löstes under det andra bygget med att jag köpte material och bröderna byggde. Så nu hade vi ett anständigt hem under tiden soom bygget skulle ta och jag kunde också övervaka bygget på heltid, något som jag senare insåg nödvändigheten av.

När jag flyttat in så kom ju naturligtvis frågan om giftermål upp, det var en liten by och det var inte bra för familjens anseende att vi bodde tillsammans utan att vara gifta. Jag accepterade en buddistisk bröllopsceremoni men jag var väldigt tydlig med att några pengar blir det inte. Jag lägger allt jag har på familjens tomt och kommer att garantera föräldrarnas tillvaro för resten av deras liv så att skänka en massa pengar som ändå bara skulle hamna hos munkarna var inte aktuellt. Det var inga som helst problem men däremot kom vi överens om att spela spelet enligt seden och skylta med pengarna på bröllopet. Pengar som sedan gick till vårt hus. Jag säkrade upp min egen tillvaro genom att skriva in en så kallad Usufrukt i tomtbrevet, d v s en nyttjanderätt av tomten för mig under min livstid. Detta gör det omöjligt att sälja huset om något skulle hända med Pen. Även om jag knappast kommer att bo kvar i ett sådant scenario så har jag i alla fall en lite bättre förhandlingsposition.

Vi gogglade frenetiskt efter ett hus som skulle passa vår ekonomi och våra behov och det var faktiskt Pen som hittade lösningen. En arkitekt i Chiang Mai som kallar sig Banpatan ritade fantastiska huslösningar med en blandning av västerländskt och Thailändskt och hade lagt ut dem på nätet. Han hade gjort en kalkyl på vårt hus på beräknad byggkostnad inklusive arbete och material på dryga miljonen och han sålde kompletta byggritningar för 1500 Baht. Vi bestämde oss för det huset som vi tyckte mycket om båda två och började leta byggare. Vi träffade flera från omgivningarna men det var inte många som kändes seriösa, valet föll till sist på en lokal förmåga, en gammal skolkamrat till Pen som bodde i byn och bedrev byggentrepenad och hade byggt ett antal hus bland annat för västerländska resorts som såg mycket bra ut. Här är en länk till Banpatans sida om huset.

Tro det eller inte men det bygget finns faktiskt också beskriven på annan plats här

På utsatt startdag kom 20 man och grävde var sitt hål för de 24 bärande stolparna. Jag insåg direkt att det här var seriösa tag, 2 meter djupt och en halvmeter armerad fot på 2 x 2 meter på varje stolpe. Kraftigt överdimensionerat men så har vi inga sprickor i huset heller idag när det gått 3 år. Hela bygged fortskred i samma stil och jag blev grymt imponerad över deras kunskaper trots att det var ett mycket ovanligt hus i byn. All cement blandades i början för hand och det var inga små mängder så efter ett tag kom en sprillans ny cementblandare på plats. Vi hade kommit överens om en byggtid på 4 månader som förlängdes till 6 och slutligen blev 8 månader. Men det var ingen stor sak för mig, hellre ett välbyggt hus än ett hastverk. Och byggjobbarna skulle ju odla ris också när den tiden kom. En lite rolig ceremoni jag började med när det blev lite för mycket tjat om Lao Khao var att jag varje Torsdag efter jobbet handlade några flaskor och en back öl och satte mig med gubbarna och drack upp det. Det var en riktigt bra investering för sedan hade jag inga som helst problem med att få det som jag ville.

Husbygget fortskred under min övervakning. Det var ett nytt liv, en ny miljö och en ny aktivitetsnivå. Att inte göra något? Jag upptäckte faktiskt idag när jag skulle lägga nytt golv i ett av badrummen att jag ändå inte kollat tillräckligt mycket. Toalettstolen var cementerad fast på golvet utan några som helst anslutningar till avlopps-PVC:n, bara cementerad över ett hål i golvet och nogsamt tätat med silikon runt kanten och i skruvhålen så inte lukten skulle komma ut. Ni kan ju tänka att det såg fint ut under den stolen... Till mitt försvar kan jag väl säga att den stolen kom på plats när jag var i Sverige och hälsade på alla barnen vilket jag gör i maj varje år.

Golvet ville jag byta för vi hade inhandlat ett jättesnyggt matt svart golv med gnistrande guldflagor som vi inte lyckats få rätsida på under de tre år som gott. Den matta, snygga ytan var uppenbarligen helt obehandlad och sög åt sig sand från bara fötter som en svamp. Och många bara, smutsiga fötter är det i Thailand, så nu vet jag varför alla har högglanspolerat keramik på golvet och snart också jag, i båda badrummen.

Det var bara ett litet exempel på att allt inte flöt på som det kanske låter men i stort sett så var det inte mer än att jag kunde hantera det (om jag såg det). Jag höll inne en slant för garantireparationer men det enda problemet som dykt upp hittills var läckor i taket och det fixade byggarn snabbt när han inte fick sina garantipengar. Annars är det bra kvalitet på allt.

Vi flyttade in i Augusti, exakt 8 månader efter att bygget startats och då började trädgårdsarbetet och det kan man väl säga pågår än idag som det anstår en pensionär. Sanningen att säga som det teknik freak jag är så är det nog mest min fru som lägger energi på det gröna, Jag ser till att hålla ljus, pumpar och filter vid liv. Ingenting är självklart här ute i förskingringen. Under byggåret blev det överhuvudtaget ingen träning och det kände jag verkligen av efter ett år så det fick jag snabbt hitta rutiner för att komma igång med. Gym en dag i veckan i Korat och då passar jag alltid på att besöka den eminenta farangrestaurangen ?Blue steak? inne i stan, de har världsklass på Gordon Blue och Wienerschnitzel och en go kall får det också bli när jag varit så duktig. Sedan cykling här ute i bushen någon timma varannan dag gör att jag håller kroppen i trim.

Men nyckeln till att jag trivs så bra är naturligtvis min kvinna, jag hade en fantastisk tur med Pen och vi har något att ge varandra och har båda vett på att uppskatta det vi får och jobba på att hålla relationen levande. Som ni hört om mina tidigare äventyr så har jag bränt mig ordentligt och någon otrohet är inte aktuell längre, jag uppskattar det jag har nu så pass mycket och jag vet att en enda otrohet kan fördärva allt på en minut. Jag fick en försmak av eventuella konsekvenser senaste nyår när det kom en kusin som var känd som manslukerska och började stöta hejdlöst på mig. Vi hade riktigt kul på dansgolvet och jag släppte tydligen loss lite för mycket, efter ett tag så hotade en av Pens bröder tjejen till livet om hon inte lät bli mig och senare hade de tydligen talat allvar med Pen som först inte märkt något men efter att familjen klargjort läget stod jag inte högt i kurs. Och då skall sägas att vi dansade bara, men det gör jag inte igen.

Jag är ju gammal datagubbe och tycker det är trivsamt att få till snygga lösningar på datorerna oavsett vad det gäller, min bakgrund är ju mer hårdvara och nätverk men nu när jag fått lite tid har jag börjat ta tag i att lära mig webbprogrammering och hart lärt mig tillräckligt mycket för att tekniskt kunna hålla igång det här forumet. Det började egentligen med att jag gick med i ChaiMai förumet där jag träffade Legolas som jag tyckte var en kul prick med ungefär samma bakgrund som mig själv och i samma ålder. När han blev utslängd från ChaiMai frågade jag honom om det inte var läge för att skapa ett eget forum med lite högre i tak och det tyckte han väl kunde vara värt ett försök och där är vi nu ett år senare och med runt 150 medlemmar som är relativt likasinnade. Ett skönt gäng och en trevlig plats att koppla av på och skaffa information tycker jag.



Mitt liv innan Thailand 22 Nov -15
Inlägg nr: 96878 Redigerad: 22 Nov -15
Lite om min bakgrund och uppväxt

Jag föddes i Skara 1950 i en familj som blev 5 personer med mig, yngsta barnet med två storasystrar. Oj, jag blev bortskämd även om det tillhörde rutinerna att hjälpa till hemma redan på 50-talet. Men jag ?sålde? ofta disken efter söndagsmiddagarna som var min till någon av mina systrar som alltid behövde pengar. Vi var en blandad familj där mor var utbildad sjuksköterska som kom från en högborgerlig miljö i Uddevalla och och far kom från arbetarmiljöer i Göteborg. Av någon anledning utvecklade jag ett starkt motstånd mot allt vad skola och utbildning hette, kanske på grund av att min dominanta, alkoholiserade far hade förväntningar på civilingenjör, det klassiska att låta barnen utföra det man själv misslyckats med.

När jag var 5 år gick flyttlasset till Göteborg med ett mellanår i morfars stora våning i Uddevalla medan far letade jobb och lägenhet i Göteborg. Det blev Haga, fast det lite modernare biografhuset på Landsvägsgatan där jag ägnade resterande åren av min uppväxt med nio år i Nordhemsskolan med dominanta och misshandlande lärare (det kallades aga och var tillåtet då). Jag har alltid hatat dominans, förmodligen efter min fars förtryck av familjen och blev en rebell i skolan. Nu var ju alla rebeller på 60-talet med hippie och mods-kultur så jag fick ju hitta något annat om jag skulle revoltera själv och det blev raggarna i Göteborg som då hängde på Kungstorget. En tuff liten 17-åring som även var med modsen och slogs mot polisen på Götaplatsen 1967.

Något gymnasie blev det inte av ovan sagda skäl utan det blev att gå på sjön direkt efter skolan som stod mig så högt upp i halsen den kunde komma. Jag gick ut ur skolan med sämsta möjliga betyg och inga kunskaper i de teoretiska ämnena förutom Engelska, matematik och fysik då jag hade mitt stora intresse i tekniken redan då. Jag hade ingen aning om hur världen såg ut och ännu mindre kunskap om hur den styrdes. Det var mitt resultat av den gamla auktoritära skolan. Däremot hade jag en fem år äldre kusin som jag såg upp till mycket och som gått på sjön i unga år. Han ledsagade mig så jag fick min sjöfartsbok och en utbildning till fartygselektriker på barken Viking som då var sjömansskola i Göteborg. Sedan bar det iväg ut på Svenska Orientlinjens Thuleland till min fars stora besvikelse. Men då hade mor redan tröttnat och kastat ut honom. Han planerade att flytta till Afrika men spriten och övervikten tog honom innan dess och han dog när jag var 17, bara 47 år gammal och tyvärr inte så värst saknad av mig.

Efter Viking och i väntan på båt tog jag ett jobb som diskare på Danmarksbåten. Stena Danica som den hette då gick från Stenpiren till Fredrikshamn ett par gånger om dagen. Det var bra pengar men ett ganska trist jobb och en kväll när vi bara hade 20 passagerare och inget att göra kom jag tillsammans med en kompis över en flaska Cinzano och festade på bra i en hytt. Det slutade dessvärre med att magen vände sig när jag stod i disken och jag blev på kvällen ombedd att säga upp mig, snällt iallafall att jag inte fick en uppsägning på första jobbet i min sjöfartsbok, det hade inte sett bra ut.

Då var det dags att mönstra på Thuleland, en tur som inte blev så lång men oerhört innehållsrik, bara det att vara ute själv med de stora grabbarna och få ta eget ansvar och bli respekterad som vuxen var stort. Jobbet var inte alltid så kul. Att sitta längst ner i ett kokhett maskinrum och tvätta rent förvärmarna för dieseln kunde få vem som helst att spy, jag var dessutom väldigt känslig för sjön och var ofta sjösjuk. Men jag älskade havet, att sitta på däck på kvällen och titta ut över ett stilla och alldeles tomt hav var en höjdarupplevelse trots att jag bara var 16 år.

Turen började i Karlshamn där jag mönstrade på och fick träffa den 36 man starka besättningen, sedan via Finland (Kotka) och Norrlandskusten ner till Göteborg. Därifrån över till England och Hull och sedan ner mot Medelhavet. Det var som sagt var en styckegodsare och mycket tid gick till lastning och lossning så vi hade nästan en halv vecka i hamnarna. Jag behandlades som en vuxen och kunde köpa billig sprit och cigaretter, jag hade börjat röka i Haga redan i tolvårsåldern. Det tillhörde den tuffa imagen.

I Medelhavet började det hända grejor, vi skulle göra en genomgång av båten på varv i Patras utanför Aten och vi fick därför ett par veckor där, grabbarna skulle förstås ?inviga? trikareleven i sjömanslivet och släpade med mig till ett nöjesetablissemang i Pireus där en kvinna betalades för att ?ta hand? om mig, en kvinna som kunde varit min mor? Nåväl det avlöpte väl även om jag fick de så för sjömän välkända flatlössen på köpet, men Tenutex salva var gratis ombord och en behandling avhjälpte den klådan. Kvällen avslutades ju förstås med stora krogrundan där jag skulle supas ner med stora mängder av Ouzo, det grekiska Anisbrännvinet, som 16-åring vände ju Ouzon ganska snart i magen och den resan ledde till att jag än i dag har svårt med t ex Nyköpings.

Samtidigt som vi låg på varv genomfördes militärkuppen (1967) i Grekland och Polisen blev märkbart hårdare. Jag minns väl en kväll på hamnkrogen i varvet där maskinisten på 120 kg gick bärsärkagång och fullständigt krossade hela barspegeln med flaskor och innehåll, anledningen kommer jag inte ihåg. Det tog några minuter så vimlade stället av militärpoliser som började rensa upp i baren. Jag och elektrikern blev inslängda bak i en polisbil men fick (som tur var) ge plats i bilen åt maskinisten som slogs med allt han hade mot poliserna. Han var inte vacker när han kom tillbaka dagen efter och ägnade nog två veckor i hytten till återställning.

Från varvet i Grekland gick vi till Famagusta på Cypern där vi skulle lasta, dock hade i dagarna sexdagarskriget i Israel brutit ut och FN-soldaterna hade blivit utslängda. Vi fick order från Svenska UD att gå ned till Israel och plocka upp FN-soldaterna, en salig samling av Indier, Skandinaver och allsköns Nationaliteter. Vi gick med Svenska flaggor över lastluckorna för att markera neutralitet och inte bli attackerade av flyg. Vi fick ca 200 man ombord i Israel för vår båt avsedd för 36 man och det blev trångt. Jag bytte en natt i min hytt mot en låda Dimple ur deras förråd som ingen längre hade koll på. Allt gick dock väl och vi stävade så småningom hemåt till nordliga vatten där jag mönstrade av för att söka en båt till Sydamerika som lockade stort.

Jag fick en plats på Johnssonlinjen men det var precis när min far dog så jag valde att stanna hemma i Göteborg hos mor, hon fixade som sköterska hos företagsledaren ett jobb på Televerket i Göteborg så jag blev kvar i Göteborg efter bara ett år till sjöss. Jag insåg väl också någonstans att det var inga strålande framtidsutsikter till sjöss så det var nog ett medvetet val.

Det blev alltså ingen mer karriär på sjön utan jag fick genom min mor jobb på Televerket i Göteborg. Jag fick ta över syrrans lägenhet i Annedal, en ?omodern? etta på Carl Grimbergsgatan med en hyra på 69 kronor i månaden. Omodern betydde på den tiden ingen värme och varmvatten och toalett på gården eller i trapphuset. Så det blev att elda med fotogen i en fotogenkamin kopplad till den otroligt vackra kakelugnen som värmde upp hela lägenheten.

Lönen från Televerket som låg på strax över tusenlappen räckte inte riktigt till allt jag ville göra så det blev till att sova med tjocka täcken ibland när fotogenen tagit slut. Strax över fryspunkten var inget ovanligt utan eldning. Kul var det iallafall och många glada fester fick lägenheten uppleva innan den revs i början på 70-talet tillsammans med alla andra gamla trähus i Annedal, en förstad som tidigare såg ut som Haga. Gamlingarna som växt upp och bott där i hela sitt liv slängdes ut och erbjöds boende på ett nybyggt ålderdomshem i Annedal men klarade inte riktigt förändringen, Annedal hade nog den högsta dödligheten i stan under denna perioden. Tragiskt och okänsligt.

Karriären på Televerket gick som på räls, jag fick hota med att sluta för att bli flyttad ut från förrådet till en reparatörsutbildning men det fungerade och jag hade en underbar sommar då vi bytte ut all blanktråd i Sävedalen mot plastkablar. Hängde i stolpar mest hela tiden tills någon av de ensamma tanterna ropade att nu var det kaffe och kakor. Så fick man sitta och höra på deras berättelser om barn och barnbarn vilket inte alls var tråkigt men lite ledsamt, redan där undrade jag varför vi tagit död på storfamiljen i Sverige.

Som sagt var en underbar arbetssommar som slutade med att jag blev tilldelat ett distrikt i Vasastaden där jag åkte runt med flakmoppe och reparerade telefoner. Mer gamla tanter och man fick lära sig att tanterna inte bara ringde får att det var fel på telefonen, de ville ofta bara ha lite sällskap och det kunde man väl bjuda på. På den tiden var det inga krav på effektivitet, snarare tvärtom. Jag fick höra från kontoret att jag inte skulle hålla ett så högt tempo, det såg inte bra ut att jag fixade dubbelt så många fel som de andra. Och då hade vi ändå fika och raster nästan halva dagen. Någonstans där bestämde jag mig för att Televerket nog inte var min grej. Men roligt var det och ett minne från den tiden var när starkölen släpptes fri på prov i affärerna, Dä var det full last av öl i moppen och fest i vårt lilla förråd i Vasastaden. Inte mycket jobb den dagen.

1967 kom ju högertrafikomläggningen och jag bestämde med min kompis att den natten måste vi ju uppleva när man svängde över från vänster till höger. Min kompis hade Epelepsi och han hade en hel hög med roliga piller som han fått på recept och som man kunde hålla sig vaken med. De hette Amfetamin, ett då okänt begrepp men min första kontakt med droger och vi höll oss vakna hela natten. I raggarkretsarna där jag umgicks förekom ju inte något annat än alkohol till skillnad från mods gängen som åt och puffade allt möjligt. Då var det ju inte heller den hårda attityden i samhället som idag utan vi hade kvarterspoliser som hade björnkoll på allt och alla i området och kom med skramlande sablar så att man alltid visste när de dök upp.

Livet gick vidare och jag fick körkort av Televerket och utbildade mig på växlar, fantastiska mekaniska vidunder som kopplade samtal kors och tvärs inom och utom företaget. Där fick jag min teknik- och logik skolning och på slutet kunde jag faktiskt gå in i ett växelrum på t ex Sahlgrenska (stort som en fotbollsplan) och höra var felet var någonstans i det som för den oinvigde bara lät som ett skramlande inferno. Saker och ting var definitivt enklare då när man kunde se och höra hur signalerna gick. Vi hade dessutom många roliga stunder när man lyssnade på samtal vilket var väldigt enkelt då, ni kan inte ana hur vanligt det är (eller var?) med telefonsex

Det blev ju mest jobb i stan nu med företag men på somrarna i semestertider blev vi utlånade till Orust/Tjörn där det ofta var stora problem i samband med åska. Ett fel kunde ta från en timma till flera dagar att fixa och ingen på kontoret hade en aning. Man hade sin orange Volvo Duett och åkte omkring på öarna med underbara badvikar och besökte ensamma hemmafruar vars män jobbade i stan och som inte alltid hade telefonfel. Ingen kontroll, en underbar miljö, ung, stark och viril och dessutom som bonus ett skattefritt traktamente på nästan lika mycket som lönen. Det var nog det bästa jobb jag haft. Tyvärr tog det en ände med förskräckelse när jag stod helt försvarslös uppe i en stolpe med bar överkropp och blev anfallen av en svärm jordgetingar. Det var med nöd och näppe jag tog mig ner och resultatet blev 14 dagar på sjukhus med allergichock.

En annan händelse var när jag jobbade i stan och var ute och ?cyklade? långt ute på landet med min Volkswagen som vi hade i stan och hade den dåliga smaken och oturen att slå runt med bilen ute på en åker strax utanför Romelanda (5 mil från stan) där jag hade en flamma. Det var nog takstegen som räddade livet på mig den gången och jag fick benägen assistans från min dirigering att leta upp ett fel i området så att jag hade ett legalt ärende däruppe, vilken sammanhållning det var! Trots detta blev jag efter några veckor ombedd att komma och lämna in bilen och ta ut en flakmoppe igen vilket skulle bli mitt fordon ett tag framöver. Dock var detta bara några veckor innan jag skulle in i lumpen så ingen fara skedd, saken var glömd när jag muckade efter ett år.

Ja, då var det dax för lumpen. Jag hade ?mönstrat beväring? som det hette på den tiden och jag hade talat vänner på Infanteriet i Uddevalla och konstaterat att dit ville jag inte så jag fyllde i önskad placering med flottan som alternativ 1, 2 och 3 och så blev det också. Jag blev faktiskt uttagen till att tala med en psykolog angående min läggning och talang för att bli ledare men någon ledarutbildning blev det dock inte eftersom min antagonism mot auktoriteter förhindrade mig att ställa upp på det, dessutom hade jag fått ett råd att inte utmärka mig, ligg i det gyllene mellanskiktet så kommer du att få en fin tillvaro. Jag fick som jag ville och blev uttagen till artillerihantverkare i flottan, jag vet inte riktigt hur de tänkte för en kompis som var asfaltkokare blev kock...

Sex veckors party i Karlskona blev det, en bekväm tillvaro där vi åkte buss ut till övningsplatserna och besökte sjuksköterskeskolan på kvällarna. Jag var placerad på bataljon Sparre som låg mitt i stan och höll mig lugn som jag fått råd om så inga större konflikter inträffade där. Mycket kul var det dock med 100-tals killar i samma ålder och med samma intressen, party, brudar och fysisk aktivitet. Jag blev efter ?gröntjänsten? placerad på en minsvepare som låg ute på Muskö i Stockhoms södra skärgård och där blev vi i över hela vintern, det var 1970 och isen släppte inte förrän i maj det året. Tristessen fick lite konsekvenser och det blev några tillfällen med permissionsförbud och någon vecka på sjukhuset i Berga efter att ha försökt fejka en blindtarmsinflammation för att komma hem. Permisförbudet var dock inte så besvärande då vi ju hade både kock ock en välfylld frys ombord. Många fina middagar blev det.

Till sist kom vi iväg i maj, målet var västkusten och vi var tre minsvepare som gick i konvoj. Strandhugg gjordes i Västervik och Karskrona. Vår kära unga kapten ordnade allt till det bästa, när vi kom sent till Västervik skickades en springare i land för att handla upp mannarnas behov på det lokala systembolaget och på kvällen beordrades familjedag följande dag då kaptenen fiskat upp en dam som ville följa med till Karlskrona. Så den resan var det många damer ombord som kompletterade vår 20 man starka besättning.

Göteborg och västkusten blev det några månader ock sedan ett flottbesök i Esbjerg i Danmark tillsammans med Jagaren Småland och någon Ubåt. Det var väldigt fritt ombord med fri klädsel, d v s badbyxor när vi inte syntes från land men också en del jobb, jag hade ju min kanon att sköta om. Mycket party blev det i Danmark i dagarna två och alla förväntningar om vad det innebar med ?flottbesök? uppfylldes. När vi på kvällen lämnade Danmark för att genom Kielkanalen gå upp mot Östersjön stod undertecknad till rors, bakfull och eländig. En tung natt som jag dock genomlev. När jag fick avbyte tidig morgon störtade jag ner i kojen.

Efter någon timma kom mitt kära underbefäl och väckte mig och beordrade tjänstgöring i ammunitionsförrådet med att räkna kulor. ?Glöm det? blev min spontana kommentar och när han frågade övriga besättningen som satt och åt frukost hade ingen hört något. Så han fick gå och hämta en annan officer som vittne och återkom med samma order som naturligtvis fick samma svar igen. Det hela anmäldes och en empatisk kapten talade om att han inte hade något val utan tyvärr måste utdöma ett straff för ordervägran, så det blev 7 dagar i buren. Flottans arrestlokaler i Berga var dock fulla så jag skickades till Tullinge flygflottilj där jag fick sitta av de 7 dagarna i en arrestlokal innanför vakten. Madrass endast på natten. Lärorikt!!!

När jag återkom från arresten var jag väl båtens idol under en period men började ändå att tröttna på militärlivet, vi hade återigen landat i Karlskrona och därifrån muckade vi efter 12 månaders värnplikt. Ett känslosamt avsked från dem man levt så tätt ihop med under en lång tid men vi har faktiskt aldrig mer träffats, ganska betecknande för hur livet är. Hur bra eller dåligt livet än verkar så kommer du att gå vidare till nya äventyr. Och det gjorde också jag. Jag hade dessutom bestämt mig för i unga år med alla flyttar och skilsmässor att den enda trygghet som är någonting värd och som du kan förlita dig på är den du har i dig själv och det har hjälpt mig att gå igenom avsked många gånger,

Under en permission hemma i Göteborg hade jag fått en förfrågan om att hjälpa min gamla flamma från Romelanda att flytta ner till Göteborg, jag tillhörde ett fåtal då som hade bil, en Opel Kapitän som var det närmaste jag kom raggarbil med min ekonomi. Jag hade faktiskt också under en period en Chevrolet av 1956 ärs modell men den drog dessvärre nästan lika mycket olja som bensin och lämnade svarta spår efter sig var den än gick så den förverkades snabbt. Hur som helst, damen ifråga transporterades hem till sina föräldrar i Göteborg och vi fördjupade vår affär, så djupt att det slutade med ring på fingret, lägenhet på nybyggda Bangatan och två barn.

Jag var bara 19 år, men radhus, bil och färg-TV var det som gällde i min uppfostran och jag svalde det med hull och hår. Det varade i faktiskt i 7 år men flyttlasset gick många gånger. Först en mycket billigare (och trevligare) omodern lägenhet på Tredje Långgatan i Masthugget där jag var vicevärd och betalade 150 kronor i månaden, sedan de lite mer moderna nybyggda husen på Vegagatan och till sist kom radhuset, i Tynnered. Då insåg jag dock till sist att det där med radhus var nog ändå inte så eftersträvansvärt.

Karriären hade också skiftat och jag jobbade nu med sedelautomater på ett företag som heter AutoTank och hade blivit chef på Göteborgskontoret. Med benägen hjälp av en söt sekreterare på jobbet hoppade jag av mitt äktenskap och började göra allt det jag missat i min ungdom, Det var blandade känslor och när jag lämnade mina barn till sin mor efter att ha haft dem en tid var nog en av de få gånger jag grät ordentligt under min ungdom. ?Stora pojkar gråter inte? var den tidens uppfostran. Men nu hade jag slagit mig loss, jag var 28 år och det ljuva livet väntade?

Det ljuva livet ja, nu började det. 28 år gammal och hela världen var min. Ingen svartsjuka, inga måste men framförallt full frihet att göra vad jag ville ned livet. Men? det var inte bara en dans på rosor, jag upptäckte ju ganska snart att mina gamla vänner funkade inte längre. Parträffarna med kortspel och TV-tittande passade inte riktigt in i mitt nya liv och alla parter upptäckte efter några försök att det här funkar ju inte. Så jag blev ensam, väldigt ensam.

Jag började gå ut på dansställen som Generalen i Nordstan och NattSimons i Pustervik själv för att ragga trots att jag faktiskt var ganska blyg. Men jag tog några stadiga groggar innan och det lossade på rädslan och det blev väl en och annan dam som följde med hem men det kändes tomt, väldigt tomt. Det blev mer groggande än dansande och vissa kvällar blev det bara groggar, jag skippade jakten helt. Det hela kändes väldigt meningslöst. Det var nog jobbet som höll mig uppe men till sist insåg jag att jag behövde ett liv. jag kunde inte stå på bara ett ben någon längre tid, till slut skulle jag falla.

Handlingskraftig får jag nog anse mig alltid ha varit och för att komma ur min halvt alkoholiserade situation så blev det en kontaktannons, något som väl idag motsvaras av datingsidorna på nätet men de fanns inte då. Det blev en enspaltare i Göteborgsposten där jag helt enkelt skrev att en nyligen frånskild 28-åring söker nya vänner till ett nytt liv. Det gick hem! Jag fick ett tiotal svar och samlade ihop 6 av de mest intressanta till en träff, lika delar killar och tjejer. Det visade sig att vi alla var ungefär i samma sits och samma ålder så det blev en hit, mitt nya liv hade börjat.

Nu började det hända saker, det nya gänget ordnade lite fester och vips så utökades bekantskapskretsen och jag började bli bjuden på partyn och olika evenemang där i stort sett bara singlar deltog. Jag byggde snabbt upp en stabilt vänkrets och självförtroendet växte med tiden. Jag och en av tjejerna i gänget satt hemma en kväll med en flaska rödtjut och bestämde oss för att vi måste ju hitta på något. Sagt och gjort, vi bläddrade igenom tidningen och hittade en spelning med Engelska Scaffel Pike på Västgöta Nation på Packhusplatsen kommande Lördag. Vi drog ner för att köpa biljetter och blev välkomnade med stora famnen av ett gäng medlemmar som hade föreningskväll med ärtsoppa och (varm) punsch i Nationslokalen. De bjöd också in till en försittning till konserten på Lördag eftermiddag och det tackade vi ju ja till, nya vänner och nya fester!

Ett år och otaliga fester senare satt jag som kurator (ordförande) i Västgöta Nation i Göteborg. Nationerna är ju egentligen föreningar för högskolestuderande i Göteborg från i detta fall västergötland, visserligen var jag född i Skara men högsskolestudierna var det klent med. Nationerna levde dock en tynande tillvaro efter att kåren börjat tvångsansluta alla studenter och det hade blivit så mycket lättare att åka hem över helgerna så man välkomnade alla som var festglada och kunde jobba.

Grundverksamheten på Västgöta Nation var diskoteket på Packhusplatsen med allt vad det innebar av matinköp, bandbokningar och hantering av ekonomin. Här lärde jag mig allt det jag missat i skolan om hur samhället och föreningslivet fungerar. Det var ett underbart tillhåll så länge det varade med artister som Monica Törnell, Tottas Bluesband, Emma Numinen, Scafell Pike och många många fler. Jag började släppa mitt gamla annonsgäng och blev heltidare på Nationen. Vi ordnade även andra studentikosa arrangemang som nationsvandringar i Göteborg (det fanns ett tiotal då) eller en tandemstafett från Göteborg till Lund. Detta varade väl i nästan två år och det blev ett hårt festande där jag tror kroppen tog mycket stryk. Det var inget ovanligt att vi festade hårt flera dagar i streck.

En dag när jag var i den då relativt nybyggda Nordstaden träffade jag en gammal klasskamrat från grundskolan som hade börjat med fallskärmshoppning och stod i en utställning och värvade medlemmar till Göteborgsklubben. Jag lovade att komma och titta på en uppvisning på Nääs slott följande helg då jag också hade mina båda pojkar, jag var noga med att behålla kontakten med dem och de bodde med mig varannan helg året runt. Vi åkte dit tillsammans med en av tjejerna jag träffat genom annonsen som också hade barn i samma ålder och jag blev helt fascinerad, Att falla fritt från 4000 meter i en minut kände jag var någonting jag bara måste prova på. Så blev det och det var uppenbarligen dags att byta gäng igen.

Jag blev bjuden på en grillfest med fallskärmshoppare några veckor senare och blev där blixtförälskad i en lite äldre tjej som var instruktör i fallskärmsklubben, det var så allvarligt att vi redan efter ett par veckor förlovade oss och bestämde att hon skulle bli min instruktör i fallskärmshoppning. Så blev det och efter några veckors utbildning på Säve gjorde jag mitt första fallskärmshopp över Flugebyn utanför Karlsborg där det hölls ett VM i hoppning. Jag var livrädd när jag hoppade men det gick bra och 5 år senare hade jag gjort 1000 hopp med fallskärm. Detta blev mitt nya liv och mitt nya stora intresse. Förälskelsen och flickan gick vidare men intresset bestod, länge?

Fallskärm ja, det var en sport som passade mig som handen i handsken. Mycket fart och stor riskfaktor samt att det mesta hängde på att du själv tog ansvar för dina grejor och ditt agerande. Det visade sig att klubben var full av likasinnade som en gång tagit beslutet att trots vad alla släktingar och vänner säger så väljer jag att göra det här. Då gjordes cirka 100 000 hopp om året i Sverige och det var en dödsolycka om året varav många helt oförklarliga med folk som aldrig dragit skärmen (??). En på hundratusen tyckte jag att man kunde leva med.

Jag blev snabbt en i gänget och efter ett halvår var vi ett gäng som åkte till hoppningens Mecka, Florida i USA. Där hade man stora flygplan som DC3 och kunde hoppa upp till 30 personer åt gången. Allt handlade ju om frifallet som var på en minut och att göra formationer. Efter ett par dagar i Zephyrhills som Centret hette hade jag varit med i min första 10-mans formation, något som hade varit omöjligt hemma i Sverige med våra små Cessnor. Tillsammans med riskbenägenheten drog sporten till sig folk som var pigga på att prova allt och i USA hade ju framförallt Marijuana spridit sig som en löpeld under 70-talet så röken låg tät över lägret. Jag hoppade själv av tåget i Jacksonville på väg ner för att sova en natt på hotell och liftade sista biten dagen efter. Som den naturligaste sak i världen drog familjefadern som jag liftade med fram en joint och frågade om jag inte ville ha.

Jag bodde nu i en hyresrätt på tre rum på Fjärde Långgatan som jag kommit över med lite svarta pengar, det handlade inte om mer än 15 000 på den tiden (1978) och det var en bra investering. När vi kom hem från USA började jag och dåvarande ordföranden i klubben att tala om en lokal som han fått tips om och som låg på Tredje Långgatan. Huset var en industrifastighet och föregående innehavare var ett tryckeri men idën at starta ett storfamilj med fallskärmshoppare tilltalade mig så vi tog över lokalen, rensade ut alla väggar och erbjöd medlemmar att komma och muta in en bit av lokalen för att bygga ett eget rum. Det blev 5 privata rum och vår nya klubblokal i det vi kallade för ?Loftet? på översta våningen på Tredje Långgatan 13 (mitt emot brandstationen). Jag bodde där själv i 5 år och träffade min nya flickvän som jag fick barn med där innan vi insåg att det inte var en så bra miljö för ett nyfött barn, dels mitt inne i stan men framförallt med det ständiga festandet.

Det finns många historier att berätta om loftet som blev en ganska välkänd företeelse i Göteborg med alla sina fester, ungefär som de andra privata klubbarna i stan som Norra Liden och liknande, skillnaden var väl att vi bodde också i denna lokalen i fem privata rum. Här skapades också många stora idéer som den när vi hyrde in en Hercules från flygvapnet och bedrev fallskärmshoppning under en vecka i Lidköping. Det evenemanget var världsunikt och det fortsatte varannat år långt efter att jag slutat. Herculesboogiet som det kallades omsatte ca en miljon kronor under en vecka och det gjordes 10 000 hopp, ni hittar en video i två delar i inlägget som gjordes om boogiet 1985, inga snabba klipp och HD kvalitet men klart sevärd. En av de få platser i världen som haft ett liknande evenemang är faktiskt Hua Hin, också där en svensk som arrangerade. Jag skall inte trötta ut er med historier om Loftet men det var en stor grej i mitt liv under de fem åren tills jag flyttade därifrån 1985. De som pysslat med fallskärmshoppning under 80-talet känner garanterat till såväl Loftet i Göteborg som Herculesboogiet. Loftet levde till 1990 och Boogiet till 2004 då militären inte hade pengar längre.

Jag avancerade som vanligt under denna perioden till klubbordförande i Göteborgs fallskärmsklubb och blev till och med under en kort tid förbundsordförande i Svenska Fallskärmsförbundet men storpolitik var inte min grej så den karriären blev kort. Jag skrev in mig på en språkskola i England och tog 6 månaders ledigt från Televerket för studier i Engelska, något de då inte kunde neka till. Avsikten var egentligen att göra mitt livs resa till Indien och Nepal men de planerna grusades när jag fick en hård landning ute i skogen med en lånad fallskärm och bröt sönder benet riktigt ordentligt. Så det blev att stanna hemma med helbensgips vilket var väldigt besvärligt med de fyra våningarna upp till loftet. Jag lyckades övertyga läkaren om att jag skulle må mycket bättre i min kompis (?) hus i Frankrike och fick ?vistas utomlands? i läkarintyget. Därmed skrev jag in mig på ett sommaruniversitet i Boulogne i Frankrike, franska var något jag länge velat lära mig. Min dåvarande flickvän skulle tågluffa med kompisar i Europa.

Jag vet inte riktigt vad som hände men en av de första kvällarna på skolan satt jag och tittade på filmen Midnight Express i skolans Aula. Jag hade en ung spanjorska med avklippta jeans bredvid mig och det slog fullkomligt gnistor mellan oss under hela filmen, jag såg inte mycket av handlingen på en annars väldigt bra film. Efter filmen gick vi båda raka vägen ut på gården och ställde oss bredvid varandra. Det visade sig att hon inte kunde ett ord engelska och jag naturligtvis ingen spanska. Så vi fick använda det som vi skulle lära oss, Franskan. Ett osvikligt sätt att lära sig ett nytt språk. Vi blev omgående ett par på skolan och det var en mycket trevlig tid. När skolan var slut efter tre veckor så ville ingen av oss skiljas utan vi liftade runt i Europa och kom till slut via Amsterdam och Paris till den lilla Spanska staden Valladolid där hennes familj hade ett Penthouse högst upp i ett hyreshus, hennes far var en av pamparna i stan.

Också denna (sommar)förälskelse gick över och jag valde att åka hem till Loftet igen. Väl hemma berättade jag vad som hänt för min flickvän men det visade sig att hon var gravid så vi fick försonas och göra ett nytt försök. Den första taggen i det förhållandet. Efter hon fött barnet flyttade vi som sagt ut från Loftet, men det blev ett nytt kollektiv som finansierades med hjälp av fem fallskärmshoppare och vi flyttade tillsammans in i ett gammalt sekelskifteshus i Toltorpsdalen söder om Göteborg. En ny era och en ny familj var i antågande.

Under tiden på Loftet hände också lite andra saker, det hela handlade ju mest om fallskärmshoppning och efter min återhämtning från benbrott så talade sjukkassan om för mig att du har ju rätt till sjukersättning under hela denna perioden oavsett om du haft tjänsteledigt, underbara Sverige! Jag tackade och tog emot och sade omedelbart upp mig på Televerket och startade min första egna firma, en liten verksamhet där jag reparerade elektronik och servade diverse olika anläggningar för folk när jag hade tid och lust. Lusten var väl inte så stark så firman gick väl inte så strålande, dessutom gjorde jag en riktigt dum grej efter en fest på Nationen där jag återsåg gamla gänget. Jag vaknade i ganska dåligt tillstånd i festlokalen klockan 5 på morgonen och tyckte jag kunde ta min Volkswagenbuss hem till loftet, nu var det ju ingen trafik. Nej just det och min gula buss lyste som en larmlampa när jag korsade järntorget och några uppmärksamma poliser hängde på till Loftet och undrade hur det stod till när jag stannat.

Det var en hel del promille kvar i blodet och det hela resulterade i ett indraget körkort så det var bara att lägga ner firman och fundera på vad jag skulle försörja mig på härnäst. Ibland händer det ju saker som ser ut som tankar och just i detta läget kom det ett vykort från Singapore och den ordförande som jag köpt Loftet tillsammans med. Jonas som han heter hade också ett rum på Loftet men jobbade tillfälligt på Esab i Singapore. Han hade på en sportmässa i Singapore träffat Dodde Broberg, en kompis till Pelle Petterson som byggde Maxibåtar i Singapore och han hade fått ett erbjudande han inte unde motstå, affärsman som han var. Dodde hade gett honom ett kanonpris på en Maxi 77 om han seglade hem den till Sverige och det tog han. Så vykortet innehöll en fråga om det fanns någon på loftet eller i klubben som ville hjälpa till att segla hem Maxin, Jonas skulle stå för alla kostnader utom de rent personliga. Naturligtvis hoppade jag på och med mig min gamla klasskamrat som jag träffat i Nordstan och som dragit in mig i klubben.

Den resan finns redan beskriven på annan plats så jag går inte in på den närmare här

En annan sak som bara poppade upp på Loftet var en morgon när en av grabbarna som jobbade på resebyrån John Blund som bussfärdledare på Alperna hade blivit sjuk inför en resa och kom upp och frågade mig om jag inte kunde ta en resa för honom. Det var i princip bara att följa med bussen ner till någon av skidorterna i Österrike och representera resebyrån, sedan fanns det folk på orten som skötte resten. Jag åkte med och det gick såpass bra att jag fick nya uppdrag med jämna mellanrum, jag tror det blev ett tiotal resor innan jag blev sjuk nere i Alperna på på en resa och platschefen avslöjade mina bristfälliga tyskakunskaper då jag träffade läkaren, då var den sagan över, kul iallafall så länge det varade och en perfekt ingång till partylivet och flickorna nere i Alperna.

John Blund var en resebyrå som startats av en Göteborgskille som hette Kjell Andrén om som tillsammans med sin bror startat Academica nattklubbar i Göteborg, den idén gick ut på att hyra in sig på restauranger på kvällstid, framförallt helger och bedriva nattklubbs- och dansverksamhet. En mycket lönsam idé och det kördes på bland annat Fiskekrogen på Lilla Torget och i källaren på NK-huset, kommer inte ihåg vad restaurangen hette nu. John Blund hade också en seglarskola i Marstrand på Båtellet som jag hoppade på när jag kom hem från seglingen. Det visade sig vara 90 procent tjejer från Stockholm som ville ner på Västkusten och ha kul och kanske lära sig segla samtidigt. Det var tuffa veckor då man skulle supporta gästerna dygnet runt i stort sett och man orkade i stort sett bara en vecka åt gången. Men det var mycket kul och det blev säkert ett tiotal kurser som jag var med på som instruktör där innan skolan lades ner.

Hemma igen efter seglingen lyckades jag att få jobb på Volvo Data, jag hade under min tid på Televerket hamnat på dataavdelningen där och specialiserat mig på nätverk, detta var innan Internets tid men den typen av (IP) nät som sedan Internet byggdes upp med. Jag blev ansvarig för hela Volvokoncernens nya datanät som var otroligt vildvuxet och instabilt men lyckades väl hitta en struktur och få lite ordning på det. Men man lär sig ju mycket på sina misstag och det var några stycken på vägen, som en gång när hela nätet brakade ihop efter en uppgradering och jag lyckades ställa hela fabriken ett par timmar. Jag behöver väl knappast säga att jag hade det rätt hett om öronen de timmarna. Till sist gick det bra iallafall och när Volvo Data började dra ned på verksamheten i början av 90-talet fick jag jobb hos deras leverantör av kommunikationsutrustning, Upnet AB som då var ett litet företag som lyckats få ensamrätten på försäljning av Cisco utrustning i Sverige. Jag blev anställd nummer tre i Göteborg.

90-talet var IT:s storhetstid och den tid då bubblan bara växte, det flödade pengar och det var inte ovanligt ned en vinst på 50-60% på utrustningar som kostade närmare miljonen. Så konsultationer som jag jobbade med bjöd firman på, vi var med och byggde nätverk för i stort sett alla stora börsnoterade företag. Mycket fester blev det också och vi hade en årlig kickoff med Stig Strand i Hemavan varje år. Där var det snöskoter och all slags skidåkning både på tur och i liftar men även med helikopter upp i lössnön på fjället. Stig Strand och hans kompisar var riktiga partydjur och de hade bland annat uppfunnit en snapsmaskin, en slags katapult på bardisken som sköt in snapsen i munnen på dig. Bara en av tokigheterna.

1997 valde jag att tillsammans med en säljare från firman att starta eget, vi skulle leverera professionell Internet till företag vilket var mycket ovanligt då, hela företeelsen var lite går det så går det och det fungerade intre riktigt för företag. Vi fick skrapat ihop en rejäl kassa med hjälp av investorer i Göteborg, det var i princip bara att nämna Internet så frågade det hur mycket vi behövde. Defero som företaget hetta byggde upp ett rikstäckande nätverk med hjälp av våra gamla kompisar på Telia och hade efter tre år 6 anställda. I det läget fick vi ett bud från Utfors som höll på att lägga ett Nordiskt fibernät, jag ägde då en tredjedel av företaget och var VD och jag hade ingen lust att sälja. Det hade däremot min partner så vi började förhandlingarna, vi hade kunskapen och Utfors pengarna. Vi lyckades skruva upp värdet till ca 200 miljoner som vi fick till sist, allt betalt i Utforsaktier. Efter ett år var de aktierna värdelösa, varför sålde jag inte? Tror du det är en fråga jag ställt mig många gånger? Men vi hade kul och det var ju bara pengar!

På hemmaplan hade vi kvar kollektivet i det gamla huset i Toltorpsdalen men vår familj växte, vi fick ytterligare två barn på rak arm när vi flyttat in i huset, de tre är födda 1984, 85 och 86 och går i dagarna in i 30-årsåldern. Hyresgästerna började väl tröttna lite på alla ungar så de flyttade ut en efter en och när vi gick in i 2000-talet var det bara vi kvar. Men vårt hårda liv med fester och vänsterprassel på båda sidor hade satt sina spår och i slutet på 90-talet bestämde vi oss för att separera. Dock inte på det vanliga sättet. Ungarna hade en fantastisk uppväxt i Toltorpsdalen med en bra skola, nära till naturen och ett härligt gammalt Pippi Långstrumps hus.

Så vi bestämde helt sonika att detta skall vi inte förstöra för ungarna när de är mitt i sin uppväxt utan vi får helt enkelt bita ihop och flytta in i var sitt rum och försöka hålla sams. Det var en rejäl utmaning men med lite mer eller mindre uttalade regler så gick det, vi fortsatte faktiskt med semesterresor och fester så ungarna säger idag att de märkte inget speciellt förrän deras klasskamrater påpekade att de levde i en konstig familj. Vi levde så ända tills ungarna tagit studenten då min sambo träffade en ny kille och valde att flytta ut. Jag bodde kvar tills barnen var stora nog att kunna ta över huset då jag flyttade till Thailand men det är en annan story.

När vi sålde vårt företag till Utfors gick hela personalen över dit och jag fick jobbet som nätchef vilket innebar att jag fick jobba i Stockholm. Eftersom jag inte ville flytta lade upp det så att jag var hemma i Göteborg Fredag till Måndag och i Stockholm resten av veckan. Ett intressant jobb där vi tillsammans med Percy Nilsson i Malmö grävde ner fiber runt hela Norden, ett projekt som kostade runt tre miljarder. Med så stora pengar i rullning började man se det fula ansiktet av Svensk korruption eller svågerpolitik som det brukar kallas i Sverige. Men vi fick ner fibern och ljus i den, till samtliga Nordiska huvudstäder och en hel del på vägen. Försäljningen av tjänster lyckades dock inte riktigt som förväntat och investerarna började bli lite nervösa. I det läget lägger Telenor ett skambud på rubbet och bankerna fegar ur och säger upp lånen. Aktierna som stått i 500 kronor som mest tvångsinlöstes för några kronor och jag var fattig igen.

Jag bodde som sagt var själv med mina två pojkar under tiden de gick på Chalmers och jag startade ännu ett nytt företag med några kompisar. Jag hade tackat nej till att jobba på Telenor, inte ett Televerk till. Vi levde ett halvår på investorpengar men utan lön och efter ett halvår började situationen att bli så kritisk för mig personligen att jag hoppade av och började köra själv igen. Det funkade och jag började sakta bygga upp ett nytt kapital. Jag hade en hel del intressanta uppdrag med att bygga nät för Bilhandlarna och Klädkjedjorna i Norden och det var fortfarande mycket resor men grabbarna klarade sig alldeles utmärkt själva. Företaget som jag hoppade av från såldes efter något år till ett amerikanskt företag och aktieägarna gjorde en liten hacka, dock inte jag som löst in min del tidigare.

Jag började väl så sakta fundera på vad jag skulle göra nu med livet, grabbarna passerade 20 och jag insåg att antingen flyttar de eller också jag. Hur bra kompisar man än är så ligger föräldraansvaret där och omöjliggör en frihet för barnen och det skapar konflikter. Jag hade inget intresse i att sitta som pensionär i ett stort hus alldeles själv så jag fick gå på det senare, att flytta själv. Jag fick syn på en bok om en kille som cyklat tvärs genom Kina och det tilltalade mig, kanske inte cykel men väl motorcykel kunde väl bli ett lagom stort äventyr. Egentligen så var det hela ett sökande efter ett nytt liv nu när mitt gamla höll på att ta slut.

Jag började reka om möjligheten att skeppa en MC till Hong Kong för att därifrån ta mig upp i Kina. Det visade sig vara mer eller mindre ogörligt att lösa den ekvationen, Kina består av en mängd stater med olika körkortsregler och i det flesta stater måste man ha ett lokalt körkort. Om man till det lägger en mycket krånglig tullhantering och det faktum att man styrt upp immigrationen extra mycket då OS i Peking gick det året så var det bara att ge upp, det var för mycket hinder och dessutom började jag upptäcka vilka enorma avstånd vi talade om. Sä jag tänkte om. Istället för Hong Kong och Kina så blev det Bangkok och Sydostasien där jag om turen var på min sida skulle kunna göra en avstickare till Kina. Sagt och gjort, min Ducati fick lämna plats för en Honda Transalp med packväskor och en massa reservdelar och skeppningen som skulle ta två månader beställdes.

Den resan finns beskriven på annan plats här så de som är intresserade kan läsa om detaljerna där.

På den resan hittade jag vad jag letat efter, en plats att tillbringa den sista tredjedelen av mitt liv på. Thailand var för mig det perfekta landet med tre stora fördelar; Pengar, klimat och vänliga människor. Om man till det lägger mitt intresse för den österländska kulturen generellt så försvann alla mina tveksamheter. Men det fanns fortfarande en del att stå i hemma och jag hade tre år kvar till tidigast möjliga pensionsdatum. Då var det bara en sak som skulle lösas, jag behövde ett socialt liv i mitt nya hemland. När jag åkte runt så hade jag besökt de flesta turistorter men också landsbygden och för mig verkade turistorterna som västerländska kolonier, både priser och människor var inte alls det jag mötte i övriga Thailand. Det är väl trevligt att ha havet inpå knutarna men hur ofta utnyttjar man det, jag hade ju bott i Göteborg större delen av livet och inte var det ofta.

Så valet föll på Chiang Mai, något slags mellanting mellan de hårt exploaterade badorterna och det genuina Thailand, men där fanns underbara motorcykelvägar i vackra bergslandskap och klimatet var lite svalare än i heta söder med runt 15 grader nattetid. Dessutom hade jag träffat en gammal fallskärmshoppare som bosatt sig där och pysslade med biodling. Så det kändes som en bra startpunkt. En av de sista vintrarna i Sverige åkte jag över på långsemester till Thailand och började på Koh Samui tillsammans med min kompis från Chiang Mai. Där sprang jag på min blivande fru. Jag var väl så inställd på att skaffa en Thailändsk familj så det kom som ett brev på posten. Hennes man hade som brukligt är i Thailand bara dragit och lämnat henne med två barn att försörja. Hennes situation var minst sagt besvärlig och hon hade dragit till Samui för att försöka hitta en farang och det lyckades hon ju med.

Hon hade sin familj utanför Korat i Isaan men jag tog med henne upp till min kompis i Chiang Mai för att testa om det skulle fungera. Vi hyrde ett hus uppe i bergen och bodde där i tre veckor men det var ju helt uppenbart att utan sin familj skulle hon inte bli någon lycklig människa även om vi tog upp hennes barn. Så hon hade gett mig en månad och jag lovade henne en månad i Isaan. Vi flyttade dit och det var precis som förväntat, primitivt och fattigt. Jag fick börja med att lägga ett par tusenlappar på att bygga ett ordentlig badrum vilket jag inte kunde vara utan. Jag var första farangen i byn och blev fantastiskt väl mottagen, både av hennes sju syskon och föräldrar men även av alla byborna runt omkring som verkligen ville väl. Jag måste väl erkänna att jag inte trott så mycket på detta men jag blev överraskad, jag trivdes jättebra från första dagen och miljön påminde väldigt mycket om det sommarställe vi haft utanför Uddevalla när jag var barn, ett svenskt sommarlandskap året runt. Så när jag fyllde 61 flyttade jag dit. Den storyn hittar ni i nästa inlägg