Photo by JESHOOTS.COM on Unsplash

Sarnberger.com



En svensk i Thailand
MC-resa i Thailand

Honda genom Thailand (igen) 17 Dec -18
Inlägg nr: 97066 Redigerad: 1 Jul -19
Då blev det en mc i alla fall. Plötsligt dök den upp på nätet, ett år gammal, 800 mil och och nästan 25% ner från nypris. Jag kunde inte stå emot eftersom modellen är ny och begagnatmarknaden riktigt sparsam. Den visade sig finnas i Pattaya med en svensk ägare och ursprungliga planen var att hämta den när vi åkte ner till jul och hälsade på goda vänner. Pen ville dock inte köra bil själv hela vägen hem till familjen så planen ändrades till att jag åkte ner denna veckan och hämtade hem cykeln. Thailändsk byråkrati är monumental och långt ifrån det svenska "skriva på och skicka in - klart". Man får vara förberedd på att något inte går som förutsett. Planen var ett namnbyte i Pattaya och sedan köra upp och byta skyltar i Lampang, Thailand har kvar systemet med lokala registreringsskyltar. Lagom innan jag skulle ut och åka åkte jag på en matförgiftning, i början här var det vanligt men allteftersom man lärt sig så blir det alltmer sällan, men ibland faller man för lite godis i ett gatustånd och har då inte personen ordning på hygienen vilket tyvärr är allt för vanligt så är man utlämnad till Montezumas hämnd några dagar. Det närliggande sjukhuset hjälpte mig dock och jag fick i vanlig ordning en påse med mediciner, det gladde mig dock oerhört att de utelämnat det i Korat obligatoriska Pencillinet, kanske börjar den massiva informationen gå in även här. Det blev en flygbiljett (för 200 kronor) till Bangkok och sedan buss de 20 milen ner till Pattaya. Med ett litet stopp i Sri Racha, en fin liten stad utefter kusten där jag har vänner som jag inte sett på länge. Thailand är väldigt oförutsägbart så man får vara beredd på att anpassa planen när förutsättningarna ändras vilket de ständigt gör. En del av charmen med Thailand men nog så enerverande för oss som är vana vid att saker fungerar enligt plan. I detta fallet hade säljaren blivit tvungen att ge sig upp till Bangkok där hans gravida fru fått problem. Så vi sköt på mötet till dagen efter och jag blev kvar på Hotel i Sri Racha med ett löfte om skjuts och tolkhjälp av min vän vid registreringen nästa dag. Jag blev uppgraderad till ett rum med Jacuzzi på hotellet så efter lite bad och en god natt sömn kom vännen och hämtade mig på hotellet, han passade också på att äta lite hotellfrukost innan vi åkte, det är ju aldrig fel. Min vän som är Svensk har tidigare jobbat i Thailand och talar och läser Thai flytande. Det visade sig vara väldigt användbart när vi skulle kolla alla papper inför registreringen. Ett litet fel och ägarbytet går inte igenom med påföljande svårigheter eftersom jag då redan har betalt. Myndigheterna gör det inte lätt för oss. Säljaren hade anlitat en agent för bytet så det gick ändå rätt smidigt, säkert med en och annan sedel där det inte syntes. Registreringsboken är det viktigaste med alla fordon, utan den går det inte att sälja fordonet igen och polisen kan ifrågasätta ägandet. Jag blev lovad att få tillbaks boken redan nästa dag mot den planerade veckan, så jag bestämde mig för att stanna över hos en annan (svensk) vän i Pattaya och invänta boken innan jag åkte hem. Jag tog adjö av min tolkande vän och styrde kosan mot Honda Bigwing i Pattaya för att göra oljebyte och service, lika bra det eftersom serviceboken inte var ifylld utan senaste (600 mil) servicen enbart var bekräftad med ett löst kvitto. Nu är den inskriven och jag har dessutom ett USB-uttag för telefonen som tenderar att bli urladdad jämt. Motorcykeln var en dröm, Honda har verkligen lyckats med designen denna gången, liten och smärt som en moppe men med oanade krafter, speciellt vid låga varv. Dessutom tycker jag den är fantastiskt snygg i sin mattsvarta design. Jag hade ju inte sett den när affären gjordes upp utan min vän i Pattaya hade bara kollat in att det inte var några yttre fel och att pappren var i ordning. Men den var som ny och jag hade inget att klaga på. En uppstoppad sadel och lite trevliga designade handtag fick jag på köpet. Allt gick för en gång skull som planerat och jag hämtade boken med mitt namn klockan elva på förmiddagen varefter jag styrde kosan utefter kusten mot Bangkok där jag skulle hälsa på ännu en svensk vän och övernatta. En mycket trevlig tur med stopp för fika i badorten Bang Saen. Sista biten in mot Bangkok var dock mindre trevlig, Klockan hann bli 5 och värsta fredagstrafiken infann sig tillsammans med mig i Bangkok. För er som inte varit dör betyder det totalstopp i timmar på infartslederna. Alla tvåhjulingar är dessutom förbjudna på motorvägar och Highways så det blir till att snirkla sig fram med alla små motorcyklar. Hondan var dock förvånansvärt smidig och jag var framme innan mörkret klockan sex vilket också var min plan. Ännu en trevlig kväll om än lite nördig då min Bangkokvän också har en Honda Rebel, så det blev mycket kollande på nätet efter ombyggnadskit och olika designer. Hans fru försvann ganska raskt in på sovkammaren. Kvällen blev dock ganska tidig och jag återvände till mitt sunkiga hotell, jag vägrar att betala överpriser för att sova några timmar och fick ta vad jag fick. Det är ju högsäsong nu och priserna är de dubbla mot normala. Klockan åtta på morgonen bar det iväg till några av tillbehörshandlarna i Bangkok och jag blev av med det stora lamppaketet baktill och ersatt det med en elegant rad med LED-lampor längst ned på bakskärmen. Kul! Men Bangkok är fruktansvärt, även på lördag morgon, lördag är ju också en arbetsdag i Thailand. Det tog ytterligare ett par timmar innan jag kommit ut ur Bangkok och mitt första delmål blev Nakhon Sawan, en liten stad mitt i Thailand och c 20 mil från Bangkok, jag planerar sällan in längre sträckor än 20 mil på mc och kör helst inte i mörkret efter klockan sex, det skall ju vara trevligt och roligt. Det tog mig hela dagen innan jag var framme strax innan mörkrets inbrott. En god middag tillsammans med lite andra faranger och en god natts sömn senare bar det iväg mot nästa delmål som var Sukhothai, Thailands forna huvudstad och ett kulturminnesmärkt ort som jag brukar stanna till vid eftersom det är ett väldigt trevligt ställe med mycket gammal kultur, bra restauranger och gott vin. Därifrån är det precis 20 mil över bergen till Lampang och sedan är jag hemma. Jag kom hem efter en underbar tur över bergen, allt gick bra och jag har nu en underbar MC för impulsiva bergsturer igen, min ursprungliga plan i Thailand. Dock tvingades jag sälja min förra MC efter en olycka, det var avsaknaden av berg och den farliga trafiken i Isaan där majoriteten har bristfälliga trafikkunskaper och ofta saknar körkort. Nu är det annorlunda igen.
Final 18 Aug -08
Inlägg nr: 51 Redigerad: 18 Aug -08
Måndag 18 augusti 2008 Bangkok, ThailandJag måste bara börja med några ord om Pattaya. Jag får nog omvärdera mina fördomar lite grand om denna gigantiska festplats. För en festplats är vad det är, och strandpromenaden som är en halvmil lång är ett enda stort "bonde söker fru" åt alla håll och inriktningar. Visst finns prostutitionen men den handlar väldigt mycket om flickor från landet som vill hitta en rik "farang" och få ett bättre liv. Den är bara en del av det som händer i Pattaya som också ett ställe för människor att träffas mer långsiktigt. Men som sagt, Pattaya är också ett fantastiskt roligt ställe att vara på där man verkligen kan bejaka sig själv och ha kul. Inget är konstigt. Allt i ett enda stort kaos, faktiskt inte så sent på nätterna, de flesta verkar stänga mellan tolv och ett. Jag fick en fantastiskt rolig final.

När jag kom in i den intesiva Pattayatrafiken efter ett par timmar på Honda i stekande solsken så stannade jag till och tog av mig hjälmen, något jag brukar göra i städer för att få lite bättre koll och kunna prata med folk. Det tog 5 minuter med sakta glidande så kom en mc-polis upp och stoppade mig och skrev ut en böteslapp, det visade sig att detta var ett sätt för Pattayapolisen att tjäna pengar. Han tog mitt körkort och sa till mig att åka och betala på stationen så kunde jag komma tillbaka och hämta körkortet sedan. Pattaya består av strandpromenaden plus tre parallella gator så det var inte så svårt. Det var kö för att betala på polisstationen och det hängde en stor prislista på väggen. Väl tillbaka så var polisen som stoppat mig noga med att påpeka att ta nu vara på kvittot, med det kan du köra hela dagen utan hjälm. Hmmm... Ser ni några skillnader i kultur? Hur som helst så slussade han mig genom stan till ett jättebra hotell på sin mc när jag frågade efter tips så det var inga "hard feelings".

Nu är jag tillbaka i Bangkok igen och det är dax att avrunda det här lilla äventyret. Det blev faktiskt tjugo stycken inlägg om mina upplevelser i Sydostasien. Även om det inte blev Kina så känner jag att jag har fått en helt annan förståelse för den österländska kulturen och de kulturella skillnader som finns mellan Öst och Väst. Därmed tycker jag nog att mitt mål ät uppnått och jag måste säga att jag är inte alls främmande för att bosätta mig i Thailand i en framtid, jag kommer definitivt att komma tillbaka hit och köra motorcykel igen. Ett mycket mindre fokus på materialistism och förnuft och ett mycket större fokus på människan och hennes känslor. Dessutom ett större ansvar på på den enskilda människan, samhället fixar inte allt för dig. Så skulle jag vilja sammanfatta skillnaderna. Jag tycker avsnittet i boken Farang är så talande när polisen inte vill ta död på en orm i köket för det kan ju ge dålig karma till hela området. Precis så är det och jag önskar att vi hade lite mer av den inställningen hemma också, svenska myndighetsutövare kan ibland vara totalt okänsliga.

De stora hoten jag fick med mig hemifrån var trafiken och kriminaliteten, dessa har i själva verket varit de minsta problemen så tro inte alltid på vad du hör! Suveräna vägar och en väldigt bra trafikdiciplin, även där med plats för känslan och inte bara förnuftet. De jobbigaste platserna har varit Phuket och Phnom Penh. Phuket för sin enormt aggresiva körstil och Phnom Pehn för sin helt anarkistiska, den var väldigt oförutsägbar. I övrigt har jag inte haft några problem på vägarna. Bangkok är ju en historia för sig, men det beror mer på min okunskap än på asiatisk kultur, en GPS hade inte varit fel där. En stor risk i trafiken är rattonykterheten, en stor del av olyckorna händer på kvällstid med folk som inte har omdömet att inte köra onyktra. Jag har valt att inte köra kvällstid.

Jag har aldrig någonsin känt mig otrygg på någon plats sedan jag kom hit. Detta gäller även de enormt fattiga områdena i Laos och Kambodja. Nu har jag naturligtvis försökt undvika de största riskerna men jag har många gånger gått ensam i mörker och inte känt något som helst hot. Det är faktiskt så att jag känner mig mer utsatt hemma i Göteborg på nätterna än i städerna här. Det finns en enorm medvetenhet om turismens betydelse hos människorna härnere och Thailand har till och med skapat en speciell turistpoliskår med långt större befogenheter än den vanliga. Så det här inpräntas i alla led från födsel, bit inte den hand som föder dig! Dessutom har asiaterna en omotiverat stor respekt för oss västerlänningar med häftiga motorcyklar och vackra kläder.

Det största problemet har nog varit orienteringen och språket. Speciellt i Thailand som inte har någon kolonial bakgrund har det ibland varit svårt att göra sig förstådd och att förstå. Men deras enormt positiva grundinställning till allt gör att det löser sig på ena eller andra sättet. Där har vi mycket att lära, jag har nog aldrig under mina månader här sett en sur min, speciellt Thailändarna ler alltid. Tekniken har heller inte varit något problem även om jag ofta tänkt på vad som skulle hänt om jag blev stående i de ibland helt ociviliserade trakterna jag varit. Jag tror dock det hade löst sig med den inställning jag mött här och det viktiga har varit att ha grejor man kan lita på och där måste jag ge en stjärna i kanten till Honda, inte ett enda problem på en ganska komplicerad maskin som ju ändå har gått nästan 1000 mil under dessa två månader. Så valet av Honda Transalp känns helt rätt, den har dessutom varit rolig att köra.

En liten slutsats då, Sydostasien generellt är en underbar plats på jorden med ett oerhört behagligt klimat med vår inomhustemperatur och lite till utomhus året runt. Detta gör att man lever sitt liv ute, på vägar, på gator och på torg och har ett mycket mindre fokus på det materiella och ett större fokus på det sociala. För oss kanske det verkar fattigt men jag kan garantera att människorna här trots materiell fattigdom är minst lika lyckliga som vi hemma. Det är nog något vi skall ta till oss när vi bara räknar välstånd i materiella tillgångar, gemenskapen är faktiskt viktigare än prylarna. Det tror jag att vi alla kan skriva under på men ändå fortsätter vi räkna välstånd i procentuell materiell tillväxt. De känns som om ekonomerna har fått fel fokus. Ett litet tips också, åk inte på solsemester hit under regnperioden, framförallt på sensommar och höst, risken är överhängande att du inte får någon sol.

Thailand är ju det landet som kommit längst materiellt, vilket också innebär att vi från väst har lättast att leva här. Men kulturellt så upplever jag nog både Laos och Kambodja som minst lika rika som Thailand. Om vi ger dem tid och resurser att hämta sig från sin trasiga bakgrund kommer de att komma ikapp Thailand och bli minst lika behagliga platser för oss västerlänningar att vistas i. Personligen är Kambodja det land jag känner starkast för och jag kommer att engagera mig på olika sätt för att försöka hjälpa till att få det landet på fötter igen. Tyvärr kan jag inte svara för Vietnam men jag skulle tro att det ligger någonstans emellan Thailand och Kambodja. Byråkratin i Vietnam har dock blivit ökänd och den tror jag är ett hinder för dem. Mayamar (Burma) ligger ju också här nere men är ett kapitel för sig, där behövs ett jätteengagemang från oss i Väst för att få en politisk rättvisa, sedan har de också en lång resa att göra innan de blir mål för våra semesterresor.

En oerhört lärorik och spännande resa, den var värd all energi och ekonomi som krävts för att genomföras. Det största jag har med mig hem är mötena.

Tack för att ni varit med och läst och kommenterat, det har berikat min resa att kunna dela med mig.
Detta blir mitt sista inlägg denna gången men jag hoppas få se er igen på nästa resa och framförallt innan dess, hemma!//Martin

Ö-hopping 14 Aug -08
Inlägg nr: 50 Redigerad: 14 Aug -08
Torsdag 14 augusti 2008 Koh Samed, ThailandSihanoukville (bara nästan en ö)
Mitt underbara soliga semesterväder höll inte i sig, efter en dag i Sihanoukville så började det regna och jag flydde från stranden. Det finns inget mer deprimerande än en strand i regnväder. Dessutom var staden Sihanoukville inte mycket att hänga i granen. Visst, hyddorna hade ersatts av villor i sann kolonialanda med pelare och balkonger men fattigdomen och skiten bakom hörnen fanns kvar. Staden är ganska ny och helt utan den charm som kännetecknar gamla fiskelägen. Det var breda boulevarder och stora trafikplatser. Så Kambodja som semesterparadis, nja jag tror väl inte riktigt på det än även om boendet är lite billigare men jag tror det är marginellt på en semesterresa. Även på Sihanokvilles stränder skymtade skiten och fattigdomen fram, till exempel så var vattnet på stränderna fullt av diverse skräp. Tipset var att åka ut till öarna utanför. Jag roade mig dock väldigt mycket med strandsäljarna som samlades i skockar runt mig och satt och tillverkade sina grejor som de sålde medan vi snackade om allt möjligt, de är ju duktiga på engelska. Så den sociala biten funkade fint och det tror jag de flesta turister tyckte även om min värd inte var så förtjust.

Jag packade ihop efter min enda natt och fortsatte mot kustvägen norrut, en väg som jag var mycket osäker på och där jag sett bilder på de färjeöverfarter som fanns på kartan. Jag beredde mig på en ny Laos väg med lervälling och gropar i 20 mil. Tji fick jag, här hade tydligen mer FN-pengar gjort nytta och vägen var av motorvägsstandard och färjorna hade ersatta med sprillans nya broar. Jag har sett att det pågår sådana vägprojekt över hela Kambodja, så det kan nog bli bra till slut. En liten märklig resa var det dock, det kändes som att åka över fjällen, inte en människa på långa sträckor och bara skog, skog, skog. Efter tre timmar var jag uppe vid Thailändska gränsen och jag fick en egen personlig assistent vid utcheckningen ur Kambodja, han förklarade att Kambodjanska folket var så fattigt så man var tvungen att försörja sig så här. Tullarna verkade helnöjda att slippa snacka Engelska och min assistent fick två dollar, en ganska liten insats.Sedan var det bara att hålla tummarna och hoppas på att de Thailändska rutinerna fungerade och det gjorde de, visserligen tog det en timma och jag är nu en bunt papper rikare men vi får stanna i Thailand en månad till och inte ett öre kostade det. Det märktes på beredskap och beväpning vid gränsen att det finns en liten konflikt mellan länderna men i övrigt funkade det fint.

Ko Chang (en 4 mil lång och en mil bred ö längst ner i Thailand)
Jag rullade vidare upp mot Koh Chang som var mitt nästa mål som låg en timmas färd bort, klockan började närma sig sex men jag chansade på att hinna till färjan innan det blev mörkt. Hann gjorde jag men färjan tog en timma så det var kolsvart när vi kom fram till Koh Chang, så där blev det mörkerkörning till närmaste hotell. Det var ingen större idé att försöka hitta en fin strand när det var kolsvart ute. Dagen efter blev däremot rena marknadsundersökningen, det märks att jag blivit bortskämd och har fått rätt höga krav på pris/prestanda i boendet nu och att turistsäsongen kommit igång igen, det hade den inte gjort i början av min resa.

Någon måste glömt att tala om i turistbrochyrerna över Koh Chang att det består till 90% av stränder med svart vulkansten som är omöjlig att gå på och många hotell låg långt ifrån stranden och/eller hade ersatt stranden med en pool. Vad skall man på en ö att göra när man inte har strand? Till slut lyckades jag även här med hårt arbete hitta ett fint ställe med trevlig personal och bra pris/prestanda. Koh Chang är en blandning mellan Phukets hektiska barliv och Koh Samuis vackra natur och får tre stjärnor av mig. Åker man ospecat är nog risken att man hamnar där man inte vill vara överhängande. Det grå vädret fortsatte så det blev en rejäl rundtur runt hela ön en dag, det är fntastiskt att köra i djungelmiljö och berg, det är verkligen härlig MC-åkning.

Koh Samet (en milslång ö & nationalpark ca 15 mil söder om Bangkok)
Vägarna börjar nu lite närmare Bangkok bli motorvägsstandard igen så hoppet till Koh Samet klarade jag på två timmar men eftersom färjan gick ganska sällan så var jag inte framme förrän klockan 4. Honda fick inte följa med, han placerades vid en dygnetruntbemmannad vaktkur för 5 kronor dygnet. Det känns tryggt. Koh Samet är en väldigt speciell ö, jag har nog aldrig sett något liknande innan. Trots att det inte fanns bilfärja till ön fanns det ett vägnät bestående av sandvägar (läs lera) och det fanns en liten stad på ena ändan av ön. Det fanns fyrhjulingar och motorcyklar att hyra så det var en väldig trafik med turister på vägar och gator. Jag var naturligtvis ute på kvällen och utforskade ön på hyr-mc och lyckades med konststycket att inte hitta tillbaka till stranden jag kom ifrån. Lite pinsamt när jag fick gå utmed stranden för att hitta tillbaka och sedan hämta MC:n

Stränderna var verkligen idylliska med vit sand och kristallklart blått vatten och nästan allt boende låg nere vid stränderna. Tyvärr har det hunnit bli lite överexploaterat så priserna har rasat i höjden men det finns fortfarande prisvärt boende att hitta. De små vikarna är idylliska på kvällen med belysta strandrestauranger som glittrar i vattnet. Här finns leksaker så man kan sysselsätta alla åldrar och intressen en hel vecka om man bortser från att bara ligga på stranden. Fyra stjärnor får Koh Samet av mig, hade det inte varit för den hårda exploateringen hade jag nog funderat på en femma. Det är bara så trist när arbetsglädjen försvinner hos personalen...

Nu har jag tagit igen den förlorade solen från resan i inlandet, utmed kusterna är vädret betydligt bättre även om det inte är speciellt solsäkert så här års. Åk inte till Thailand för att sola under hösten, då är risken stor att du blir besviken. Men varmt är det ju ändå. Nu återstår att utforska syndens näste Pattaya innan jag checkar in i Bangkok igen och packar ihop MC:n. Nästa inlägg som också blir det sista kommer att innehålla en summering av hela resan och en inte så detaljerad info om Pattaya :). Men det blir efter helgen.

//Martin (som börjar längta hem)

Las Vegas istället för Vietnam 9 Aug -08
Inlägg nr: 49 Redigerad: 9 Aug -08
Lördag 9 augusti 2008 Sihanoukville, KambodjaJag gav upp! Efter 24 timmars kamp mot Vietnamesiska byråkratin och ett besked att det kunde ta ytterligare 2 veckor slängde jag in handduken, men det positiva är att det går. Alla förhansbesked jag fått hemifrån från Svenska och Vietnamesiska ambassader och andra resenärer var no no. Men nu har jag med god hjälp av Svenska ambassaden i Hanoi och mindre god hjälp av en barfota polis som var satt att sköta dessa frågor på gränsstationen konstaterat att det går. Vare sig han eller hans personal talade ett ord Engelska men vänligt folk från tullen hjälpte till och tolkade. De anställda hos polisen verkade inte ha en aning om vad som gällde, det var hela tiden nya besked. Därför de 24 timmarna. Till slut fick iallafall svenska ambassaden besked av inrikesministeriet att för MC över 175cc krävs temporärt importtillstånd (precis som i alla andra länder där det fixades vid gränsen). Samt måste det sökas och utfärdas ett Vietnamesiskt körkort. Rubbet kan ta upp till två veckor, så hade jag fått besked om detta av ambassader jag varit i kontakt med innan hade det funkat (om ansökan godkänts vilket inte var solklart). Jag var ytterst nära att bli förbannad på barfotapolsen ett antal gånger, något man inte får bli i Asien om man vill fortsätta att förhandla. Då tappar nämligen motparten ansiktet och detta undanröjer alla framtida förhandlingsmöjligheter. Något som jag lärt mig på min resa. Kambodjanska gränspolisen var inte förvånad, de hade sagt till mig att inte checka ut från Kambodja innan Vietnam var klart, och de log stort när jag kom tillbaks.

Jag fick iallafall en ny upplevelse, när min vän polisen gick hem tio i fyra så var jag tvungen att hitta en övernattning vid gränsen. Det låg rader av stora fina hotell alldeles vid gränsen, när jag gick in så talade ingen engelska och ruskade bara på huvudet när jag frågade efter rum eller hotell. Vid fjärde försöket så fanns det dock en reception och Hotellrum, ungefär samma priser som i Las Vegas men vad skulle jag göra. Hotellet var en fullständig kopia av Las Vegas Hotellen med spel hela natten. Det visade sig att Vietnamesisk lag inte tillåter spel så de tar bussen till Kambodja och övernattar på dessa spelhotell. Det ligger ju bara ca en timmas resa från Saigon. Du kan se hur det såg ut på bilderna, det som skilde från "riktiga" Las Vegas var väl möjligtvis klassen på den levande musiken, förmodligen importerad från Vietnam. Karaokebar fanns det naturligtvis också får de hågade vilket inte var jag. Jag överdriver inte om jag säger att jag väckte viss uppmärksamhet, inte en västerlänning i sikte och väldigt få kunde engelska. Hotelldirektören kom och tog farväl när jag skulle åka på morgonen och ville höra storyn om min resa.

Så det var bara att bita i det sura äpplet, jag gillar ju inte att ge upp, Jag är ledsen Kerstin, det blir ingen rapport från Phan Thiet. Jag får granska de Kambodjanska beacherna lite noggrannare istället. Jag är nu i Sihanoukville i södra Kambodja, sedan bär det av norrut mot Thailand och de mer namnkunniga stränderna. Det var intressant att ge sig ut på de Kambodjanska vägarna, det var inte alls samma klass på alla vägar som på den som kom från Laos. Riksvägarna ca en mil runt Phnom penh var kaotiska, trasiga och väldigt smala. Och med den Kambodjanska trafikanarkin blev bara den resan ett stort äventyr. Tur man har en offroad maskin. Att åka färja i Kambodja var dessutom en intressant upplevelse. De fyllde först med bilar och sedan släppte de fram alla anarkister på MC. Eftersom långtifrån alla fick plats så stod folk på kanten när man helt enkelt startade färjan och körde ut. Det var ytterst nära att några motorcyklister hamnade i floden med sina fordon och du kan ju se på bilden att folk står ända ut på lämmen på färjan.

Jag har funderat på hur jag skulle kunna få in ett besök på templen i Angor som är den urgamla Kambodjanska högborgen och lär vara något alldeles speciellt. Dock blir det en omväg på minst 50 mil och mitt intresse för ruiner har bleknat betydligt under denna resan, det får nog bli en annan gång. Det är ju en intressant gränstvist vid ett annat tempel, jag kanske får ta del av den... Möten blir det ju som sagt en del och det är väl lite det som är tanken med resan. Jag tittade in på ett kloster på väg ner mot söder och munkarna var väldigt pratsamma och samlades nyfiket runt det västerländska ufot. En munk som var invandrad från Burma kunde dock engelska och hjälpte till att tolka. Vi hade ett långt samtal om våra respektive liv och det var väl ett 20-tal orangeklädda munkar med i diskussionen. Jättespännande, tyvärr fick jag inte ta något kort på dem och när jag frågade räddade de ansiktet genom att säga att jag kunde fotografera huset, så ni får nöja er med det.

Jag har precis nått fram till solen och kopplat på de enkla livet på stranden, du ser min strandnära bungalow på bilden. Det är superväder här efter att tydligen ha regnat i 6 dagar. Jag hittade boendet med hårt arbete där jag valde mellan allt från japansk turistresort till svinlyx med egen strand för 200 dollar. Jag hamnade på en trivsam bagpackerstrand där jag kan slappa ett par dagar utan att bli ruinerad. Jag har redan fått ett vänskapsband på handleden och naglarna ompysslade av strandsäljare medan en Pina colada sakta rann ner i strupen och solen grillade en plågad kropp. Strandsäljare är något jag gillar att lägga mina dollar på, då hamnar de rätt ner i fattigdomen, och dessutom var de flesta väldigt trevliga.

//En solande och badande Martin

Kontrasternas Kambodja 6 Aug -08
Inlägg nr: 48 Redigerad: 6 Aug -08
Onsdag 6 augusti 2008 Phnom Penh, KambodjaKärlek vid första ögonkastet! Bättre kan jag inte beskriva mina känslor för Phnom Penh, huvudstad i Kambodja. Det är den absolut mest underbara, kaotiska, levande och pulserande stad jag någonsin upplevt och jag har sett många. Jag bara njuter när jag går omkring i stan. Den här stan kommer vi att få höra mer från, charterresorna börjar gå hit från Sverige i år.

Men det finns en baksida, det bästa sättet att beskriva det är som en ful häxa som har opererat och sminkat ena halvan av kroppen till en skönhet. Väljer du att titta bara från ena sidan är hon vacker som en dröm, men går du runt lite så dyker en annan sida upp, ful som stryk (och luktar illa). Man måste ta in helheten för att fånga kulturen och det är då staden blir så charmig. Motsägelsefullt? Javisst, men underbart.

Lite om Kambodjas historia kan vara på sin plats, jag måste erkänna att jag tidigare inte varit helt insatt och förvarna för att det en oerhört tragisk historia. Från att innan medeltiden ha härskat i stort sett över hela Sydostasien så har landet sakta krympt framförallt till förmån för Thailand och Laos.
I samband med att kommunismen från Maos Kina spred ut sig över Asien dök ett extremt vänsterparti upp i Kambodja. Eftersom folket kallas Khmerer blev partiet kallat "de röda Khmererna", partiledare var Pol Pot.

Ideologin var att skapa ett renodlat bondesamhälle och när man med våld tog över makten 1975 så tömde man alla städer fullständigt. Alla stadsbor förlorade alla sina mänskliga rättigheter, skickades ut på landet och blev listade för förhör. Bönderna fick behålla sina rättigheter och fick också en hög status. Sedan satte man igång med en utrensning helt i klass med Hitlers judeutrotning. Man började ta in och med tortyr förhöra stadsborna och i de allra flesta fall avrättades de. Uppskattningsvis mördades 1,7 miljoner människor för att de hade en position i det tidigare samhället eller någon form av utbildning.

Det hela slutade med att Vietnam invaderade landet och satte stopp för terrorn, dock dröjde det innan man återställt ordningen och nästan ytterligare en miljon människor dog av svält under dessa år. Det faktum att USA bombat och spridit landminor i Kambodja under Vietnamkriget gjorde inte situationen bättre. Än idag skadas människor av landminor.

Phnom Penh stod alltså helt tomt i fyra år, det enda som användes var en gymnasieskola som gjorts om till förhörscenter. Centret och fängelset som ligger mitt i stan kallades S-21 (S för Security, 2 för brödraskapet och 1 för ledaren, Pol Pot). Det står kvar som det var när det tömdes 1979 och är numera ett museum, det döda som återfanns där är begravda på platsen. Jag gjorde ett besök där, det var en oerhört stark upplevelse och jag valde bort att åka ut till det område där avrättningarna genomfördes, "The killing fields". Jag är ingen känslosam person men det här var enormt starkt. Man får en stark känsla för stadens utgångsläge när de människor som överlevt skulle flytta tillbaka igen, i stort sett fanns inte några utbildade kvar. FN gick in med enorma belopp i internationell hjälp och det är väl det som har skapat den "vackra" sidan av Kambodja. Amerikanska dollar är fortfarande hårdvaluta och är ett självklart betalningsmedel överallt. Alla priser för turister anges i dollar och man får automatiskt ut dollar i bankomaterna. Kambodjas egen valuta är som i Laos av monopolpengsklass, man betalar 4000 riel för en dollar men dessa används enbart som växelpengar.

Oj, det blev mycket historia och politik men för mig har det här varit ett viktigt uppvaknande och jag tycker definitivt vi som turister skall ge Kambodjas folk allt det stöd de kan få, trots att baksidan inte är så vacker. Det finns än idag enorma klassskillnader och mycket fattigdom och dessa skillnader tenderar till att växa men som turist har man alltid möjligheten att fördela pengarna så att de även kommer de fattiga till del. Till exempel så verkar halva Phnom Penhs befolkning jobba som taxichaufförer. De jagar dig överallt, så fort du går ut på gatan. Något som jag inte vågat mig på än är att åka MC-taxi. Fullständig anarki råder i trafiken och eftersom 90% är motorcyklar (mopeder) som kör precis som de passar dem, mot rött ljus, mot trafiken, på fel sida, på trottoarer, ja vad mer kan man göra fel? Som fotgängare gäller att jag skall ha ögonkontakt och se till att alla har sett mig och fattat vart jag är på väg så går det oftast bra. Men helst åker man taxi (mopeddragna tuctuckärror). Jag körde ju in i stan med Honda och letade efter Vietnams ambassad för visa och efter hotell. Under den korta resan såg jag tre trafikolyckor så jag har valt att ställa Honda i Phnom Penh.

Resten av landet är inte så mycket att säga om, småstäderna ser ut ungefär som Phnom Penh i mindre skala och landsbygden ungefär som Laos, men vi är tillbaka till hus som i Thailand istället för hyddor. Kanske på grund av att landsortsborna fick stöttning under Pol Pots tid. Här är också husen mer utspridda och de kollektiva byar som fanns i Laos ser man inte mycket av här, det kan i och för sig bero på att riksvägarna är nya och dragna utanför byarna. Men människorna är lika goa. Nu återstår bara Vietnam på min rundresa, jag gjorde ett försök att komma in på vägen upp till Phnom Penh men den ökända Vietnamesiska byråkratin slog till och det gick inte att få något visa vid gränsen. Men nu har jag det, så då återstår bara att se om Honda får komma in, ingen vill ge ett förhandsbesked. Jag bifogar en karta över hela den gjorda och planerade rutten den här gången, jag har en biljett hem från Bangkok den 22 Augusti så min reservmånad behövdes inte, men den var bra att ha. Inte läge att köra genom Pakistan nu...

Er utsände och välmående ifrån Phnom Penh//Martin
Fyratusen öar 2 Aug -08
Inlägg nr: 47 Redigerad: 2 Aug -08
Lördag 2 augusti 2008 Ban Det, LaosFörst en fråga till grabbarna, om du står på en nattklubb och kissar och helt plötsligt känner någon som masserar dina axlar, hur reagerar du då? Jag råkade ut för detta i Udon Ratchatoni och tänkte att va fan, du är inte hemma nu Martin, du är i Asien. När jag kommit över den värsta nojan över att någon tittade på när jag gjorde mina behov och slappnade av så var det faktiskt rätt behagligt. Det var en kille ur personalen på en riktigt bra och stor lokal nattklubb jag hittat (utan turister) som hette "The Rock" som masserade mina axlar. Jag blev dessutom oerhört ompysslad när jag skulle tvätta händerna med varma servetter och en stab på tre man som såg till att jag mådde bra. Det här var naturligtvis ett sätt för killarna att försöka tjäna lite dricks men attityden att kunna ge service på det bästa sätt man kunde tänka sig kändes så befriande. Jag tipsade rikligt.

Udon Ratchtatoni ja, mitt i Isan och landsbygden i Thailand. Jag rullade in med ett akut behov av att byta bakdäck och stannade på första bästa däcksfirma. De hade inga däck till Honda men chefen satte sig på sin moppe och ledsagade mig genom stan till den ena kontakten efter den andra och till slut hittade han en däcksfirma med en kreativ ung man som själv hade MC. Han beställde däcket från Bangkok för leverans dagen efter, det fungerad ypperligt och Honda har nu en ny baksula. Det var under det uppehållet jag hittade "The Rock" ett riktigt bra lokalt disco där "farsan" kunde sitta och lyssna på bra musik och sippa på en öl. Mycket proffsigt ställe, och stort. Stan i övrigt var helt död efter nio.

Efter däcksbytet så bar det iväg mot Laos. I en fullständigt kaotisk gränskontroll där den ene inte visste vad den andre höll på med så lyckades jag med viss möda checka ut från Thailand. Det gäller att få alla papper rätt så man inte åker på att betala importskatt för en Honda som lämnat landet.
På Laotiska sidan var det lika illa men där fokuserade man på att suga ut immigranter så mycket pengar som möjligt. Jag kunde precis lika gärna kört förbi alla kontroller där man var mest intresserad av någon japansk action på TV. Men då hade jag förmodligen aldrig kommit ut från Laos igen. Mitt pass ser numera ut som en stämpeldyna med ett oändligt antal stämplar som är helt omöjliga att tyda för en oinvigd.

Nu var jag i landet helt utan skyltar igen och höll naturligtvis på att köra rakt igenom stan jag skulle övernatta i utan att se den. Husdjuren kom också tillbaka på vägen så hastigheten sjunk betydligt igen. Dock var vägen hel, vi var inte uppe i bergen än. När jag insett mitt misstag och fick vänt dök ett riktigt palats till Hotell upp, jag kunde inte motstå att gå in och fråga och trots att priset var skyhöga 200 kronor slog jag till, en natt i lyx! Hotellet hade dessutom en massageavdelning som inte gick av för hackor! Jag strollade omkring lite i Pakse som staden heter men det var som det brukar vara i Laos, smutsigt och trasigt överallt. På morgonen var det dock en superstor marknad som imponerade. Saluhallen i kvadrat! En sak som är befriande med Laos är att sexturismen effektivt stoppats med lagstiftning. Västerländska män får inte umgås med Laotiska kvinnor på hotellrum eller liknande. Så här ser man inte de patetiska gubbarna som inte insett att de inte är attraktiva för 20-åriga tjejer längre. Tack!

Eftersom jag har en tendens att göra om samma misstag igen körde jag naturligtvis fel när jag skulle ut ur stan igen. Man kan ju tycka att om en riksväg går genom stan så är det bara att följa vägen men så var det inte. Jag hamnade 3 mil uppe i bergen vid ett vattenfall innan jag reflekterade över var jag var. Skärpning Martin! Det ledde till att jag inte kom fram till Kambodja som jag tänkt mig idag utan stannade till på en av öarna i södra Laos där Mekongfloden sprider ut sig över ett 14 kilometer brett område vilket resulterar i en oändling mängd öar, därav namnet på området. Jag hittade en liten söt färja som tog mig över till ön Done Khong och ett hotell i värsta kolonialstil mitt på ön. Men som öar brukar vara var det personligt och intimt på ett helt annorlunda sätt. La någon timma på att justera kedjan på Honda som börjat låta konstigt, det visade sig att killen som bytte däcket inte riktigt hade koll på vilket slack det skulle vara på kedjan och spänt den alldeles för hårt och Honda började gnälla högljytt.

Skall bli spännande imorgon och se om färjan kommer när jag står på stranden och tutar, han lovade det.

//Martin
Isan, fortkörning och karaoke 31 Jul -08
Inlägg nr: 46 Redigerad: 31 Jul -08
Torsdag 31 juli 2008 Ubon Ratchathani, ThailandIsan, det är Thailändska landsbygden där man enligt myten äter insekter, här kommer en rapport från den. Men först Laos.

Det händer mycket på en halv vecka, det känns som en evighet sedan jag var i Luan Prabang i Laos. En fin liten stad var det, jämfört med landet i norra Laos framstår den som ett himmelrike. Istället för hyddor med jordgolv var det kolonialvillor i sten eller teak. Men som en stad uppsatt på världskulturarvslistan var den naturligtvis exploaterad och det var mycket marknader och kaffe Latté kaféer långt ifrån Laotisk verklighet. Men lite mysigt när man är turist, och massvis med tempel om man gillar det. En dag räckte för mig, sedan bar det vidare.

Nästa sträcka från Luang Prabang till Vang Vieng var faktiskt en av de bättre körmässigt. Härliga berg och mycket upp och ner, underbara vyer och massvis med bergsbyar. Att vägen rasat emellanåt vänjer man sig vid, det går ändå inte att hålla någon högre fart när man i byarna "lever" på vägen med vinkande ungar ock allsköns husdjur, men där vägen var hel var den bra.

Vang Vieng i Laos har ju blivit ett "måste" för alla bagpackers och jag kan förstå det med så mycket aktiviteter (bildäcksåkande och paddling i floden, mountainbike, trekking, elefanter, you name it...) och så tillrättalagt för västerländska ungdomar. Det fanns ett kafé som körde olika avsnitt av Friends i en ändlös loop på TV, det var populärt. Men inte så mycket Laos... Det är märkligt vad vi västerlänningar kan forma om alla kulturer för att de skall passa oss. Priserna hade också rasat iväg, hotellet som Lonely planet guiden rekommenderar tog 400 000 kip utan att blinka. Kvällen innan jag kom dit betalade jag 40 000 kip eller 30 kronor. Något bildäcksåkande i floden som jag faktiskt sett fram emot blev det inte, det behövs sol för det om det inte skall bli en kall plåga och solen lös med sin frånvaro. Det är ju regnperiod...

Nästa anhalt var Vientiane, huvudstaden i Laos (fransmännen gjorde om namnet från Vien chan som det ursprungligen hette). Det var en riktigt behaglig liten fransk kolonistad, stämningen var lite "laidback" och stan var inte större än man kunde gå överallt. Jag trivdes där och hängde en del på skandinaviska kaféet. Men den fattigdom som jag sett i norra Laos var borta. Ju närmare man kom Vietiane desto färre hyddor och desto mer kolonialvillor. Det verkar som om vi turister lyfter upp ekonomin dit vi åker. Bara vägarna i Laos blir framkomliga så kommer det nog mer turister och pengar även i norr. Frågan är om byborna i bergen vinner på det, vi kan ju alltid hoppas.

Från Vietiane går en bro över till Thailand, eftersom bensinpriserna är 50% högre och hålen i vägen 100% fler i Laos valde jag att köra genom Thailand mot Kambodja. Jag åker in i Laos igen sista biten eftersom vägen skall vara vacker där. Det kändes faktiskt nästan som att komma hem igen till Thailand. Det är stora skillnader, framförallt är allt så smutsigt och ofräscht i Laos. Jag och Honda fick hybris över de fina vägarna i Thailand och det gick nog lite väl fort, åtminstone tyckte polisen det. Men 200 Baht och en handskakning senare åkte jag vidare, jag fick faktiskt beröm av polismannen för alla musklerna i Honda. Han ville dock absolut inte låta sig fotograferas, undra varför.

Jag körde på rätt bra och stannade med avsikt i en liten byhåla (i Kalasin öster om Khon Kaen) eftersom jag ändå var på landet. På kvällen gick jag ner till lokala baren för att uppleva stämningen. Det var naturligtvis karaoke. Gubbarna i byn hade träffats och turades hela tiden om att sjunga på scenen. Hellre än bra. Jag satt och njöt av föreställningen i ett hörn men fick nog efter en stund och gick tillbaka till Hotellet. Gissa vad det var där, Karaoke! Japanernas hämnd.

Imorgon skall jag mecka med att få tag i ett bakdäck till Honda, det blev helt nerslitet i Laos och jag vågar inte chansa på att jag skall lyckas få tag i ett i Kambodja.

Jag tittade in till Vietnamesiska ambassaden i Vientiane och fick beskedet att det skulle visst gå att få in Honda i Vietnam, tvärsemot alla andra besked jag fått hemma. Det öppnar ju nya möjligheter. Mama Hahn, here I come!

Har hört att ni har det varmt, lev väl!//Martin
Laos 27 Jul -08
Inlägg nr: 43 Redigerad: 27 Jul -08
Laossöndag 27 juli 2008 Luang Prabang, Laos

Efter en fin sista bergstur genom Norra Thailand landade jag sen kväll i Chiang Khong. Det fanns ett opiummusée vid "den gyllene triangeln", det var mycket sevärt och för er som inte vet kan jag berätta att hela stället genomsyrades av en bitterhet över Engelsmännens sätt att med med våld ha tvingat på kineser och övriga asiater opium och heroin (opiumkrigen). Det finns inte mycket att säga till försvar där inte... I övrigt stannade jag inte ens vid själva triangeln, busslaster med folk som dumpades vid giriga souvenirförsäljare och svindyra restauranger, nej det är inte min grej. Gyllene triangeln utgörs dessutom per definition av ett ganska stort område i de tre länderna runt gränsen där det har odlats och fortfarande odlas opium.

I Chiang Kong hittade jag ett underbart litet pensionat med veranda ut över den mäktiga Mekongfloden som skiljer Thailand och Laos åt. Där träffade jag lite tokiga norrmän som bland annat cyklat i Afrika och sprungit New York Maraton med blinda. Dessutom en pensionerad amerikansk överste som berättade om när han 1970 kom körande uppför Mekongfloden med en patrullbåt från Vietnamkriget, svängde runt kröken och fick syn på det här stället och bestämde sig för att pensioneras här, och det hade han gjort nu. Sådana här kvällar är otroliga och fantastiska, man möter människor som varit med och berättar om händelser man bara läst om tidigare.

Tullproceduren på morgonen gick som på räls, totalt tog det 10 minuter och jag fick betala 800 Bath (ca 100 kronor) i böter för jag gått över tiden för mitt MC-tillstånd med en vecka. Sedan bar det iväg ner till färjeläget och där kom chocken, man påstod att det inte fanns några bilfärjor längre. Så här i efterhand är jag övertygad om att de blåste mig men det är gjort nu. Fem man lyfte över Honda i en långsmal Thaibåt, den där sorten med lång propelleraxel bak. Jag trodde den skulle sjunka och blundade. Men den höll om än lite vingligt. Sedan fick jag hoppa på och vi körde ut i den strida Mekongfloden. Det gick förvånansvärt bra och vi kom fram i Laos på en kvart där MC:n lyftes av båten igen. Tullen fixade sina papper snabbt och sedan ägnade jag en timma åt att leta efter immigrationsmyndigheten som de gömt nere vid kajen där alla passagerarbåtarna kom in. Jag var sliten när jag hittade rätt och hade nog betalat vad som helst för att få komma iväg. VISA:t kostade tio gånger så mycket som importtillståndet för MC:n, hela 300 kronor.

Hus eller hyddor, det beskriver rätt bra skillnaden mellan Thailand och Laos. Var det fattigt i Thailands bergsbyar så var det ännu mer så här. Folk bor i hyddor överallt och jag får verkligen en insikt vad som menas med utvecklingsländer. Byarna ligger hela tiden utefter vägen och förutom de obligatoriska hundarna springer det kor, hästar, grisar, ankor och ungar på vägen. Så här är det inte läge för fortkörning. Dessutom kämpade man hårt med vägen där jord hela tiden rasade ner från sidorna och stora hål uppstod i vägen på grund av regn. Se bilderna. När vägarna är hela och tomma är de precis lika fina som i Thailand, samma underbara bergslandskap och utsikten från topparna här är minst lika fin som den i Thailand.

Däremot stannade jag ofta, köpte en dricka hos den lokala handlaren och talade med folket. De talar som sagt var mycket mer engelska än i Thailand även om långt ifrån alla kan. De är betydligt mer välvilligt inställda till kameran och det blev en del bilder. Ofta kom hela byn springande när jag stannade och skulle hälsa och titta. En härlig och långsam tur upp till Luang Namtha. Det krisade ordentligt med bensin på slutet, det var cirka tjugo mil och inte en enda besinstation på vägen. Jag blev erbjuden att köpa bensin på flaska men vågade inte hälla i Honda det.

Efter en riktigt god indisk(!) middag gick jag ner till Internetkaféet (bestämd form) och surfade lite. Det var ett herrans liv bakom receptionen där grabbgänget satt i ett litet kontor och körde någon slags Karaoke, bra på lyset. När jag var klar ville de att jag skulle komma in och dricka öl med dem och jag fick göra det en stund. Det hade snabbt spridit sig i stan att det var en riktig MC som övernattade och grabbarna hade mycket att tala om.

Nästa dag passerade jag kinesiska gränsen, efter den var det som ett annat land, lervälling i ca 1 km. Sedan kom asfalten tillbaka men underhållet var miserabelt. Nu var det meterdjupa hål i asfalten hela tiden och kilometerlånga sträckor utan asfalt och med lera och gropar. Det gick tung lastbilstrafik och bussar från övriga Laos till Kina så vägen var dessutom hårt ansatt. Detta var äventyr, ännu mer för de stackars buss- och lastbilschaufförerna. Havererade lastbilarna stod som spön i backen och några satt fast i hålorna. En bagpacker berättade om en resa på denna vägen som tagit 27 timmar istället för 7. Honda stortrivdes och gjorde ett bra jobb bara jag såg upp för de värsta hålorna. Men det gick inte fort, så där en 30 km / tim i snitt vilket betyder att mina 20 mil tog hela dagen. Eftersom vägskyltar vid korsningarna saknas helt körde jag fel på slutet och hamnade på en jättetrevligt ställe med bungalows vid en flod dit båtar gick med bagpackers. Det var nog en mening med det så jag stannade där.

//En sliten Martin (och en Honda med slitna däck)
Blöta dagar 27 Jul -08
Inlägg nr: 96869 Redigerad: 27 Jul -08
Fredag 27 juni 2008 Amphoe Muang Phuket, ThailandMåste först berätta om en fantastisk kvinna jag mötte i Hua Hin. Nej, inte på det viset! Damen i fråga (bilden) ägde en uterestaurang lite off från turistgatan, dit jag brukar söka mig för att slippa bruset. Nathatai som hon hette gjorde den absolut bästa green curry kyckling jag någonsin har ätit. Det visade sig att hon var gift med en Isländare (Stefan) som jobbade 9 veckor och tillbringade tre veckor hos Nathatai i Hua hin. Ett perfekt arrangemang som hon uttryckte det, bra för honom och bra för mig. Hon visade ett fint bröllopskort där de båda satt på golvet under en stor schal på Thailändskt vis.

I Hua hin blev det sovmorgon trots alla intentioner om en tidig morgon. Jag åt frukost med värdparet (bilden) tog en promenad på stranden och plockade ihop mina grejor. Klockan hann faktiskt bli 12 i mitt makliga semestertempo, eller som min värd uttryckte det; "du verkar ju inte ha bråttom". Men sen bar det iväg. Varmt och skönt med lite moln. Men molnen skulle snart börja släppa vatten på mig.

Om du tänker dig att du tar på dig skinnstället och integralhjälmen och sedan ställer dig i duschen med lagom tempererat vatten, och så står du kvar där. Sådan blev min dag. Inte på något sätt obehagligt, skinnstället höll vattnet borta ända till slutet men det kommer förmodligen att ta dagar att torka det. Det vägde säkert 20 kilo när jag plockade av det, drypande. Tropiska regn, helt OK faktiskt. Jag frös ju inte.

Jag tog den gamla vägen över bergen istället för att rulla ned på motorvägen ända till Phuket, den blev faktiskt lite tråkig i längden. Det var tydligen en liten omväg så när jag kom över bergen och ner på västkusten så började klockan närma sig sex igen, den magiska tidpunkten när Buddha släcker lampan. Jag svängde tvärt av vägen där en skylt pekade på en nationalpark.

Efter en mil på förvånansvärt fin asfaltväg tar det tvärstopp, Nationalpark till vänster och tre vakter i en kur rakt fram till beachen. Jag rullade tillbaka hundra meter och hittade det mest fantastiska lilla pensionatet med en handfull (tomma) bungalows (bilden) och en väldigt speciell familj. Ungefär som en liten by för en massa hundra år sedan hemma. Alla kom och hälsade och tog i hand (jag har förresten lärt mig den Thailändska hälsningen med två händer ihop framför ansiktet). Visst fanns det plats! Sån tur, för det hade blivit en mörk återresa på den lilla vägen...

Nu sitter jag på verandan och lyssnar på syrsorna och skriver dagbok efter en riktigt trevlig kväll med familjen och lite god mat (all Thaimat är ju god!!!) speciellt tillagad till mig av ena systern medans den andra konverserade :) Det blev som sagt var mörkt innan jag hann ner till stranden så det skall bli enormt spännande att ta en strandpromenad imorgon bitti.

Resultatet av strandpromenaden kan du se på bilderna, det här är alltså en Tsunamiriskzon, något som man nog inte så gärna talar om här där det har varit ett blomstrande turistområde men nu är helt öde. Turisterna har alltså inte kommit tillbaka efter tsunamin. När jag började tala med familjen om det så berättade dom och visade till och med ett fotoalbum från tiden precis efter Tsunamin. Vi fattar nog inte riktigt hemma vilken enorm katastrof det var. Vattnet stod meterhögt i hela byn och drog med sig både fast och löst på vägen tillbaka. När vattnet dragit sig tillbaka blottades massor av döda kroppar. Vi får hoppas att turisterna återvänder, det var ett enormt lungt, skönt och fint område.

Detta inlägg kan jag inte skicka idag eftersom jag är så långt från Internet man antagligen kan komma, men Phuket lär väl vimla av dylika caféer så den kommer så småningom. Idag är det ju lönedag och Onsdag (fick kolla i kalendern), den 25 Juni.

Lev väl, det gör jag.

Er ödmjuka tjänare//Martin
Den gyllene triangeln 24 Jul -08
Inlägg nr: 42 Redigerad: 24 Jul -08
Den gyllene triangelntorsdag 24 juli 2008 Amphoe Mae Sai, Thailand

Just nu befinner jag mig mitt i området runt "The golden triangle" där gränserna mellan Burma, Laos och Thailand möts. Jag kan känna historiens vingslag och doften av opium över fälten (eller var det på rummet?). Det är ett spännande område, många byar är starkt influerade av Kina eftersom många kineser flydde hit under Maos kulturrevolution. Här har varit stridigheter och krig fram till slutet på sjuttiotalet. Tyvärr måste jag här erkänna mina bristande historiekunskaper vad det gäller det ämnet, jag borde ju läst på innan jag åkte hit men det har hänt mycket i det här området i samband med kommunismen. Förresten, kan vi inte skaffa oss lite bättre marknadsfolk hemma i Sverige, "Treriksröset" hur spännande låter det?

Jag bor nu i en bergsby som heter Mae salong, som i stort sett är en kinesisk by i Thailand. Byggstil och skyltar ser ut som det vore kinesiskt - om det nu finns någon byggstil, de flesta bor ju i skjul. Gästhuset där jag bor är helt i kinesisk stil och naturligtvis med en Kinesisk restaurang som jag alldeles nyss har provat. Jag har inte ätit på ett tag eftersom Montesuma slagit till igen och det tar ett par dagar att återställa sig till ordningen. På restaurangen fick jag uppleva ett Vietnamesiskt födelsedagsfirande då en av damerna i ett sällskap fyllde år (förmodligen närmare 80). Det lät ungefär som hemma med "ja må hon leva" med andra ord och att alla klappade händer i takt med sången. Jag fick också en tårtbit eftersom jag satt bredvid sällskapet och jag gav tanten en kram vilket var mycket uppskattat.

Jag har hälsat på i en mängd byar på min väg hit upp och det är verkligen annorlunda som du kan se på bilderna. Fattigt framförallt men alltid med glimten och leendet i ögonen som är så betecknande för Thailändare. Det är bara att ta en avstickare på vilken väg som helst så kommer man snart till en liten by bestående av skjul och lådor. Byn är ett med omgivningen och det hänger tvätt på räckena och ungarna leker på vägen. Det är faktiskt, trots språket ganska lätt att få kontakt. Speciellt de unga vill gärna försöka och tycker det är spännande med västerlänningar. Det är helt enormt att hälsa på i skolor och hem ute på landsbygden, både de och jag tycker det är spännande.

Jag hittade ett ställe som verkligen var en positiv överraskning, det var en tysk som varit ute ungefär som mig och konstaterat att barnen i de här byarna inte får någon utbildning. Så han startade upp en verksamhet med daghem för föräldralösa och andra behövande. Han driver ett pensionat och kafé kombinerat med en internatskola i en liten by i bergen som heter Mae Na Chon där jag stannade och övernattade efter tips. Det kändes verkligen bra att kunna bidra till en sådan välgörande verksamhet, vilka fantastiska människor det finns! Du kan läsa mer om projektet på www.Thaicare.org. Det var fullt med ungar där på kvällen men de bad att man skulle undvika fotografering av hänsyn till barnen. I övrigt är jag väldigt försiktig med att ta kort, jag frågar alltid innan jag börjar fotografera människor, det finns så mycket jag skulle vilja föreviga. Tyvärr blir det ofta ett nej, så de bilderna får stanna i huvudet.

Jag träffade David (GT-rider.com) och några av hans MC-kompisar på fiket i Chiang Mai och fick bekräftat att Laos inte är farligare än något annat land och att vägarna numera är bra, många gånger bättre än de i Thailand (och de är ju bra). Folket är oerhört vänliga och dessutom talar många fler Engelska och Franska (jag får borsta av mina gamla skolkunskaper). Skyltarna är i mycket större utsträckning på engelska, de har ju ett förflutet som en koloni. Däremot fick jag också bekräftat att Kina är helt omöjligt att ta sig in i med MC, eventuellt kommer det att lätta efter OS. Jag passerar ju en gräns mot Kina och tänkte försöka komma in men risken är tydligen väldigt stor att MC:n inte kommer ut igen. Så dessvärre, mina Kinadrömmar får skrinläggas för tillfället, jag får nöja mig med det Kina jag får se här. David tyckte efter en helkväll på stamfiket att jag skulle flytta hit, "you will fit in great" tyckte han. Dessutom tog han mig i hand ett flertal gånger för att jag lyckats skeppa in en MC till Bangkok utan problem. Det är tydligen ingen som lyckats göra tidigare! "The Swedes leads the race"

Jag har lagt med ett par kartbilder så ni kan se vad som är tänkt framöver, nu är jag som sagt i Mae Salong (längst till vänster i mitten på kartan över Norra Thailand) och skall ta mig på småvägar i bergen över "The Golden Triangle" till Chiang Khong som är gränsövergången mot Laos. Om du sedan tittar på Laoskartan skall jag från Houei Xai ta mig till Luang Praban via Luang Namtim och Dudom Xai. Luang Praban lär vara en fin stad så där stannar jag nog ett par dagar innan jag fortsätter ner mot huvudstaden Vientiane. För er som inte noterat det har jag lagt ner planerna på att köra ända hem, det blir alldeles tillräckligt med mil och upplevelser här.

Hoppas ni har bättre väder än mig, det har varit omväxlande regn nästan en hel vecka nu, men det är ju regnperiod... Kanske vintern nästa gång, Är det någon som är intresserad av en litet vinterarrangemang i slutet av nästa år med några veckor i bergen? Och med hyrd MC förstår...

//Martin