Photo by JESHOOTS.COM on Unsplash

Sarnberger.com



En svensk i Thailand
MC-resa i Myanmar

Final 1 Sep -16
Inlägg nr: 165 Redigerad: 1 Sep -16
Mandalay, lite kort historian då. Inte speciellt gammalt, grundades 1857 av dåvarande kung Mindon av det sista självstyrande burmesiska riket. Staden blev kunglig huvudstad i kungadömet under tiden fram till Engelska ockupationen 1885 då engelsmännen utsåg Rangoon till huvudstad.

Staden är lite speciell då den ligger vid foten av en kulle (Mandalay Hill) som är 200 meter hög, runt omkring bara slättland och bergen med Shanriket i öster. Det byggdes en 100 meter bred vallgrav på 2 kilometer i kvadrat runt staden som numera bara består av kungliga slottet. Idag har Mandalay ca 1 miljon invånare och är andra största staden i Mayanmar, med störst kulturellt utbud.

Det kändes faktiskt förutom värmen en väldigt stor kulturell skillnad när man kom ner från bergen. Folklivet i Mandalay påminner mycket om Indien vilket ju inte är så konstigt eftersom man blev en Indisk delstat under engelska kolonisationen och gränsade till Indien (nuvarande Bangladesh). Fordon och trafik påminner mycket om Indien, dessutom har de flesta män sari runt benen och inte byxor. Trafiken är totalt annorlunda från Thailand som är hektisk och aggressiv. Här kör alla relativt sakta och trafikljus är relativt ovanliga. Att köra fort här skulle definitivt leda till olyckor eftersom de flesta bara kör rakt ut i korsningarna och förväntar sig att andra kan stanna eller väja. Trafiken vävs ihop i korsningarna och det finns inte plats för fartdårar.

Min kära fru hade beställt Buddha bilder från Mayanmar som skall ha en speciell kraft. Så när jag kom till Mandalay efter ett par timmars tur i nedförsbacke och checkat in på mitt trevliga hotell så blev set en MC-tur på stan för att hitta dessa. Samtidigt fick jag uppleva den "Indiska" trafiken på nära håll. Det blev en Europeisk lunch idag med en utmärkt hamburgare och ett glas rött, perfekt tempererat vin. Här kan man känna den engelska historiken. Sedan bar det upp till Mandalay hill igen, denna gången med MC och jag fick se en helt annan sida av templet. Stora p-platser, entréavgifter och massor av turister. En sida jag helt missade när jag tog trapporna upp. Jag hittade dock inte den Buddha Pen ville ha.

Nu kände jag att det räckte med Myamar för denna gången, olyckan igår tog väl lite musten ur äventyrslusten även om det inte kändes så farligt just då och jag börjar längta hem till Pen så jag flyger tillbaks imorgon och detta blir min sista rapport från Myanmar. Jag lämnade tillbaka mc:n till Tim som inte hade några problem med skraporna, han fick några dollar för att fixa backspegeln. Sedan blev det Burmesisk dans och dockteater vid poolen som en kulturell avslutning på veckan.

Sammanfattningsvis då, Mayamar är ett U-land i ordets rätta bemärkelse. Militärens beslut att avskärma sig från omvärlden och skapa en egen socialism har fatalt misslyckats och har istället för att ena landet skapat ännu större konflikter och hämmat all utveckling. Det är lika tragiskt med Myanmar som jag tyckte det var med Kambodja när jag var där. Folket lider på grund av maktlystna män som tror de kan och vet. För att landet skall vara moget för den breda turismen krävs nog lite mer utveckling först. Men om man inte är rädd för lite smuts och en frånvarande organisation så finns det massor av kultur att upptäcka och fantastiskt trevliga människor. För mig var det en lyckad semester men åk inte hit med familjen - än.
Faran med tvåhjulingar 31 Aug -16
Inlägg nr: 164 Redigerad: 31 Aug -16
Innan jag somnade gott igår kväll tog jag en liten promenad på huvudgatan i kvällsljus, nåväl inte riktigt hela tiden. Halvvägs så slocknade plötsligt all belysning, tydligen något folk var vana vid för det ena efter det andra dieselaggregatet drog igång och snart såg gatan ut som innan avbrottet. Det dröjde någon timma innan strömmen kom tillbaks och dieslarna tystnade. Jag satte mig på en av de stora restaurangerna för att äta och frågan jag fick var bara om jag önskade kött fisk eller kyckling. Sedan dukades bordet fullt med små fat med allt möjligt, det mesta grönt men några farligt lika smådjuren som Thai är så förtjusta i, dock hittade jag inga småkryp. Jag räknade till 14 små fat och kycklingen som jag beställt var bara ett av dessa med några små kycklingbitar. Jag testade allt och det mesta var väldigt gott och lagom kryddat. Detta var tydligen ett lokalt matbord som folket här åt, alla bord såg likadana ut.

På promenaden tillbaka såg jag folklivet i byn, västerlänningarna lyste med sin frånvaro. Den stora begivenheten var en mobilaffär som hade show och musik för hela byn, folk dansade och lyssnade ute på gatan. Jag kan inte beskriva känslan med ord riktigt men det kändes otroligt primitivt, jag var i Afrika en gån på 70-talet och känslan var densamma som på gatorna i Gambia då. En stor skillnad från Thailand alltså, som har kommit så mycket längre i utvecklingen. Jag kände mig inte riktigt hemma och drog mig tillbaka, jag hade sett nog av denna byn.

Morgonen började bra, lite molnigt men inget regn. Jag infann mig till frukost klockan sju för att komma iväg medan det var torrt. Färden gick bra och var riktigt trevlig, jag kom till ravinen där jag fotograferade långtradarna sist och den var lika fascinerande nu, 300 meters stigning ner och upp på bara några kilometer. Vägarna var verkligen hårt ansatta av långtradarna och jag undrade hur ofta de måste asfaltera om här. Jag stannade i byn på höglandet efter ravinen och tog en kaffe. När jag sedan rullade vidare kom ett lätt duggregn, jag funderade på att vända och köpa en sådan där regncape som alla här har men såg på molnen och bestämde mig för att regnet snart skulle upphöra.

Innan regnet hunnit sluta blev det rätt blött på vägbanan och olyckan kom helt oväntat i en svag vänsterkurva. Innan jag hunnit reagera överhuvudtaget låg jag på vägen med motorcykeln över mig. Förmodligen var det en oljespill från en lastbil som tillsammans med vätan gjorde att framhjulet tappade fästet. Det bara small och jag hann inte reagera och hade absolut ingen chans att parera. Som väl var körde jag inte så fort så jag stannade upp ganska snabbt och fick hjälp av några åskådare att dra upp MC:n från vägen. Ordentligt mörbultad men hel var jag tacksam för hjälm, långbyxor och jackan som tog värsta smällen. Ena backspegeln bröts av på MC:n men det verkade vara enda skadan så jag fortsatte efter att ha kollat kroppen på mig och MC:n sant tackat de omtänksamma Burmeserna för hjälpen. Detta kunde hänt precis var som helst, lite olja och vatten på vägen och otur med timing, något att tänka på för dig som åker oskyddat på tvåhjuling.

Jag kom fram till Pyin Oo Lwin ordentligt och tog in på samma hotell igen. Jag var framme redan vid 12 så jag fick lite tid att inspektera omgivningarna. Jag hittade också kolonialvillorna, det låg i ett eget område ungefär som Askim i Göteborg, jättelika villor med stora tomter i mängder av olika arkitekturer. Här låg också gatan med engelska butiker, ren och skär kolonisation med engelsk kultur mitt i Sydostasien. Vår backpackerkultur är inget annat än en förtäckt kolonisation men den sker på burmesernas villkor, pengarna talar. Förr i tiden var det vapenskrammel som gällde. Det fanns också en liten gullig järnvägsstation med träbyggnad från sekelskiftet och fortfarande tågtrafik till Mandalay, dock inga ånglok.

Detta är sommarstaden som många engelsmän från hela Burma tillbringade den heta tiden, svalt och skönt på 1000 meters höjd, det var betydligt skönare här än både Mandalay och bergsbyarna som jag besökt. Väl värt ett besök!
Spännande dag 30 Aug -16
Inlägg nr: 163 Redigerad: 30 Aug -16
Jag vaknade naturligtvis av att regnet smattrade mot taken, det som inte fick hända idag när jag skulle upp i bergen. Det var bara att acceptera faktum, dra filten över huvudet och somna om. Vem vet, jag kanske fastnar här i bergen! Det kanske inte var en sådan god ide att köra MC mitt under regnperioden...

Vid 8-snåret tog jag mig iallafall upp, du som har uppnått mogen ålder vet att det blir allt svårare att sova länge på morgonen. Jag gick ner till frukosten som bestod av en lokal grönsaksblandning som man virade in i något som liknade naan-bröd. Gott och mättande, naturligtvis fanns det kaffe med rostat bröd med marmelad också. Sedan blev det att läsa lite i hotellreceptionen medan regnet föll. Efter en stund slutade det och jag tog en runda på stan, började hos det enda stället som har en espressomaskin men tyvärr ovanan att nästan koka mjölken till min Cappuccino.

Det visade sig att backpackerkulturen (tack Gregor) inte hade spritt sig utanför huvudgatan, lite sjukt känns det med "Ladies fashion shop" i en bergsby. Nästa kvarter var det ren och rå fattigdom med bambuhyddor och sophögar. Dock underbart vackra och naturliga människor, tyvärr kunde jag inte kommunicera med dem men de var nästan värre än Thailändarna på att le :) under rundturen sprack molnen upp och det blev riktigt varmt så jag bestämde mig för att göra ett försök med att hitta en lokal guide för en bergstur.

Det var inga som helst problem med den första jag frågade, självklart löser vi det sa han och tog fram telefonen, en riktig affärsman. Dessutom satt det tre poliser i hans lilla restaurang så han verkade ju ha de rätta kontakterna. 10 minuter senare dök en ung man upp och frågade vad jag ville, jag ville ta min egen MC upp i bergsbyarna och ha en vägvisare och tolk med mig. Inga problem, jag löser det fick jag till svar, när vill du åka? Vi bestämde en halvtimma senare, klockan tolv så jag fick hämta hojen, duscha och få på mig lämpliga kläder.

Det skulle bli en allt för spännande tur! Vi mötte upp och jag åt lite innan vi gav oss iväg på vad som sedan visade sig vara guidens första tur bak på en MC. Han lotsade mig en bit på den stora vägen och tog sedan av på en liten men asfalterad väg. Genom sjöar på vägen bar det och asfalten ersattes av grov stenbeläggning innan vi började stiga uppåt. Någon kvRt senare tog även stenarna slut och vägen blev en vanlig grusväg som nattens regn bitvis hade förvandlat till lera. Jag började få flashbacks till min tur på bergen i Koh Samui för er som läst om mina MC-eskapader i Thailand. Min guide verkade dock inte orolig. På denna typen av vägar gäller det att slappna av, hålla farten och försöka styra på de sandryggar som stod upp i lervällingen, det gick rätt bra till att börja med då MC:n var betydligt lättare än den i Thailand även om jag hade guiden bakpå, dessutom gick det uppför vilket alltid är lättare.

Att slappna av upphörde fullständigt när vi körde igenom en by där det stod en liten grupp grönklädda män med gevär som de riktade mot en gammal man som inte verkade vara så populär. Även om det slog mig så var det inte riktigt läge att stanna och ta fram kameran, den bilden får stanna i huvudet. En liten bit senare stötte vi på en soldat med gevär som såg väldigt arg ut, detta är definitivt landet för arga unga män!

Vi gav dock inte upp trots att jag inte var så avslappnad längre och flera gånger missade sandryggarna med en tvärställning av cykeln till följd. När framhjulet var täckt av lera och vi båda var pisseblöta på benen gav dock guiden upp och ropade i mitt öra att det här går nog inte... Jag stannade och frågade hur långt det var kvar och fick svaret 45 minuter och det blir bara värre! Då gav jag också upp och vände neråt igen, som sagt är det svårare att köra i lerig nedförsbacke men det gick faktiskt riktigt bra och jag fick beröm av guiden. Affärsmannen som förmedlade hade sagt något om "too steep, alternative" som jag inte riktigt förstod då men vid en fikapaus så visade det sig att guiden hade en plan B, nämligen en sjö några mil år andra hållet, också i förbjudet område. Så fick det bli.

Den turen gick över bra vägar så den bjöd inte på några större överraskningar, guiden erkände dock att han var lite rädd eftersom han aldrig suttit bakpå en ordentlig mc förr och tyckte det gick lite för fort. Sjön låg väldigt vackert och hade också en liten bergsby med en skola som vi besökte. Dessutom passade guiden på att hälsa på sin farbror på vägen. Han var risbonde och bodde för sig själv utan telefon. Intressanta möten. På vägen tillbaka åkte vi upp på en kulle som kallas Sunset hill med en vidunderlig utsikt över hela byn Psipaw. Det var där jag fotade de vackra burmesiska kvinnorna.

Det blev också lite tid att diskutera Mayanmars politik med guiden som heter Khay Lu Soe och kallas piupiu. Vi fick en jättebra kontakt och är numera facebookvänner. Han var häften Shan och hälften Burmes men jag skall inte offentliggöra hans politiska åsikter här eftersom det kan vara lite känsligt. Men det var mycket intressant att få en lokal bild av Myanmars konflikter.

Det blev ju en bra dag och jag fick också en bild över att inbördeskriget inte har upphört helt även om det ärr ett lugn på ytan. Det finns gott om vapen uppe i bergen och det finns en anledning till att man inte vill ha turister springande omkring bland "arga unga män", då händer förr eller senare något allvarligt. Vi får väl hoppas att fredskonferensen lyckas och de olika grupperna kan lägga ner vapnen, men det lär nog dröja!

Imorgon blir det tillbaks till engelsmännens sommarstad Pyin oo Lwin och det lite svalare klimatet, vi får hoppas att det inte regnar. Jag börjar längta hem.
Komplicerat 29 Aug -16
Inlägg nr: 162 Redigerad: 29 Aug -16
Hörde idag att en stor fredskonferens hålls i Myamar denna veckan som sägs vara elddopet för den nya ledaren Aung San Suu Kyi. Syftet är att försöka ena de många etniska grupperna och förlänga det vapenstillestånd som många (men inte alla) rebelledare nyligen skrev under.

En av fördelarna med att resa är att det skapar ett intresse för landet, folket och kulturen. Jag har hittat en mycket bra svensk artikel för den som vill fördjupa sig i Myamars historia. Det första som slår mig när jag läser den är hur oerhört komplicerad situationen är.

Min lilla historiska sammanfattning framstår som lite orättvis, såväl mot britter som mot bergsfolken och ger inte hela bilden. Så jag rekommenderar denna läsning som ger en mer komplett och rättvis om än inte lättöverskådlig bild. Här är länken

Måndag 29/8

Dagen började i god kolonial anda med en gemensam engelsk frukost för alla hotellgästerna. Ägg & bacon, kaffe och rostat bröd med sylt av något rött bär samt en banan. Gott men räckte inte så länge.

Vädret var lite halvmulet men torrt vilket inte mina jeans var. Med den höga luftfuktigheten och avsaknad av AC på detta högfjällshotell så var jeansen ungefär lika blöta som när jag hängde upp dem igår eftermiddag. Bara att bita ihop och dra på sig eländet, så är det med lätt packning, man har alltid med sig för mycket av fel grejor.

Lite småkallt var det i tidig morgon och jag passerade centrum för att ekipera mig med en vindjacka och ett par nya skor. Det flöt på bra och jag hittade ett par kraftiga skinnskor för para 50 spänn (7500) och en jacka för 150 (20000). Det är väl ungefär Thailändsk nivå, billigt alltså. Jag tittade också in till en mobiltelefon affär och fick ett lokalt SIM-kort från Telenor med internet laddning för en månad för 50 kronor. Inte dyrt det heller. Full tank gick på 28 kronor

Sen bar det äntligen iväg, det var slut på dubbla vägar och nu var det bara vanlig landsväg men i bra skick, bättre än landsvägarna hemma i Thailand där pengarna ofta försvinner i någon ficka. Trafiktempot var också betydligt lägre än i Thailand, inte alls det hetsiga som vi är vana vid. Här körde alla lugnt och sansat även om skogstokiga omkörningar förekom. Det var många långtradare och då är det skönt med MC. De hade dessutom en lustig vana att blinka med blinkersen för mötande trafik, blink mot vägkanten betyder att det kommer någon och blink utåt att man kan passera!

Jag var bekväm i min nya jacka i den svala luften och det flöt på bra. Hojen funkade ypperligt och passade väl till vägarna. Det var först en lång transportsträcka på 7 mil innan bergen kom. Jag passade på att fika innan jag gav mig i kast med bergen. Jag hade kommit in I Shan-staten och folk började bli märkbart intresserade av mitt yttre, här var nog inte västerlänningar så vanliga.

Bergsvägarna var sämre här än i norra Thailand, det berodde förmodligen på den tunga trafiken, som sagt är ju detta handelsvägen till Kina. Det var en intressant upplevelse att dela serpentinvägar med långtradare i båda riktningar, de behövde hela kurvorna för att komma runt och det var bara att slinka emellan där det fanns plats. Där stigningarna var dramatiska skulle jag inte vilja byta med ett 15-metersekipage, dessutom när de ofta fick möte av lika stora bilar. Men de är skickliga!

Det blev en nudelsoppa till lunch, det finns inte så mycket mer att välja på när man kommer ut på landet i Sydostasien. Men den smakade ypperligt och kostade dessutom bara en femma. Här slipper man den alltid i Thailand närvarande hysteriskt starka chilin, den hade bytts ut mot någon grön krydda på ett separat fat och som smakade väldigt bra.

Hsipaw som var målet blev tyvärr en liten besvikelse, en stad som så många andra förvandlats till ett bagpacker paradis med västerländska priser och ett ganska avslaget intresse hos lokalbefolkningen. Dock blomstrade stadens ekonomi, förmodligen till stor del på grund av turisterna, det är nog bara en tidsfråga när den första MacDonalds restaurangen dyker upp.

Jag ägnade eftermiddagen med att läsa på om Mayanmars historia och den var inte så enkel, jag befinner mig nu i Opiumets förlovade land, Shan staten som sträcker sig ända bort till Gyllene triangeln. Det sägs att Opiumtillverkningen har börjat öka igen, vi får väl se om jag springer på någon.

I morgon skall jag försöka ta mig upp i de mer genuina delarna av bergen, dit inte de västerländska bagpackerna når. Det råder lite delade meningar här om det är ok att köra själv upp till bergsbyarna eller inte men så klart vill ju guiderna tjäna pengar. Det kanske kan vara en god ide med guide, om inte annat för språkets skull, jag begriper inte ett ord. Mc i bergen förutsätter dock att det inte regnar i natt, då blir vägarna enligt uppgift okörbara.

Kvällens middag blev en lokal sådan, priser, utbud och service här på hotellet tilltalade inte mig så jag gick över till ett lokalt ställe tvärs över gatan. Det blev en burmesisk paj plus något annat gott som jag inte riktigt vet vad det var men till burmesiskt pris och med glada miner. Jag blir här iallafall imorgon och vänder sedan tillbaks, nästa stad innan Kina är en storstad och det är inte så intressant. Men jag återkommer till er om detta.
Lite historia 28 Aug -16
Inlägg nr: 161 Redigerad: 28 Aug -16
Jag tänkte börja dagens kapitel med en liten rekapitulation av Myamars historia så ni har lite bakgrund när ni läser om dagens situation. Jag nöjer mig med landet idag och återkommer om de olika platserna jag besöker vid senare tillfällen.

Burma som det tidigare kallades har rötter ända tillbaks till vår vikingatid, d v s 1000-talet. På 1600-talet var landet en stormakt och det största som någonsin funnits i Sydostasien. Britterna fick utkämpa tre krig innan de kunde överta Burma i mitten på 1800-talet och landet var sedan en brittisk koloni under 100 år. 1948 blev landet fritt och det inledde som en demokrati. 1962 tog dock militären över makten i en kupp och drev en hård regim fram till 2000-talet.

Landet har en oändligt stor mängd etniska grupper och har lidit av inbördes konflikter i stort sett hela tiden sedan britterna lämnade landet. Ett av världens längsta inbördeskrig har lett till att landet tillhör de minst utvecklade i världen. 2010 hölls ett allmänt val efter hårda påtryckningar från omvärlden, militärjuntan upplöstes och ersattes av en civil regering. Militären har dock hela tiden fortsatt försöka behålla och stärka kontrollen över landet.

Landet har under senare tre åren öppnats för utländsk turism och under 2015 års fria val tog den förföljda Aung San Suu Kyis parti makten i båda kamrarna och det verkar nu som Myanmar går mot ett mer demokratiskt styre som värnar om de mänskliga rättigheterna och äntligen kan få en bättre relation till omvärlden och därmed en positivare ekonomisk utveckling. Dock pågår de många etniska konflikterna fortfarande och delar av landet är fortfarande osäkra och stängda för turism.

Söndag 28/8

Dagen började med en ordentlig hotellfrukost med allt vad det innebär. Efter packning och utcheckning påbörjades resan upp mot bergen i nordost. Dagens mål med det inte helt lätta namnet Pyin oo Lwin låg bara lite drygt 6 mil bort men jag ville känna på vägar och MC innan jag gick på några större utmaningar och tur var väl det...

Redan efter någon halvtimma började nämligen ett lätt regn falla. Till att börja med det där lätta och varma som nästan bara känns som fukt så jag fortsatte. Vägarna var helt ok, man hade delat riktningarna så det var ingen mötande trafik men det går inte att kalla det motorväg, det var liv och rörelse vid vägkanten och oväntat mycket trafik, faktiskt mest lätta motorcyklar. Motsatt till Thailand så tutas här friskt i tid och otid, varje omkörning signaleras vilket iofs är bra när man sitter på MC. Tempot var betydligt lugnare än Thailand och min medelhastighet låg runt 50 km / Tim vilket passade vägstandarden.

Regnet tilltog och till sist var jag tvungen att stanna, jag hade bara en tröja och jeans på mig och de började bli blöta. Det blev tre stopp med lika många kaffe innan jag började närma mig. Då brakade det riktiga regnet loss och nu var jag riktigt blöt, så där så man känner vattenpölar rinna nerför benen innanför jeansen. Dessutom hade mina kära skor som jag alltid kör mc i gett upp och tappat ena sulan. Jag vek av där det stod en skylt med Mountain View resort och körde några kilometer på småvägar tills en exklusiv anläggning dök upp i bergen.

Jag passade väl inte riktigt in i klientelet på den valda resorten kunde man konstatera, blöt från topp till tå och med trasiga skor där tårna tittade fram genom den trasiga sulan bildades en vattenpöl under mig i den annars så eleganta receptionen. Vid min undran om det fanns några rum, jag frös och längtade efter en varm dusch nu så svarade man att visst fanns det rum, till det facila procent av 250 amerikanska dollar. Så mycket längtade jag inte och svarade med ett tack men nej tack. Men jag kanske kan få en kopp kaffe?

Det var ett fantastiskt ställe uppe på bergstopp med utsikt över stora vattenfall på andra sidan så det var säkert värt sina dollar för den vars största längtan var utsikt. Men inte för en pensionär med viss budget. Jag fick en riktigt god latte och började torka upp till den muntra personalens åskådande. Inga sura miner. Efter en timma hade regnet upphört och solen tittade fram igen med sin Goa värme, dock var jag uppe på nästan 1000 meter nu och ganska långt norrut, längre upp än norra Thailand så ingen tropisk värme längre men tillräckligt för att känna sig bekväm igen. Jag tog några bilder på utsikten och fortsatte.

Pyin oo lwin som staden hette låg bara någon mil bort nu. Som om inte det namnet skulle räcka så har staden också fyra andra välkända namn. Staden var ett sommartillhåll för de engelska kolonisatörerna när det tyckte det blev för varmt på slättlandet. Jag hade hittat (fått rekommenderat) ett klassiskt gammalt hotell där engelsmännen säkert spelade cricket en gång i tiden. Hela stället andades fortfarande kolonisation och där ligger även ett Universitet för landets försvar på andra sidan vägen så populärt är det fortfarande. Jag såg faktiskt en del engelsmän (en av dem i tropikuniform, han kunde varit hämtad från en film) som blivit kvar genom militärregimen men den engelska populationen minskar alltjämnt.

Staden hade en enormt stor marknad utom och inomhus, efter vad jag förstått är detta handelsvägen mot Kina så det är mycket som snurrar runt handel här. Marknaden verkar vara oändlig och jag tröttnade till slut, ni vet den där känslan när det bara blir för mycket och man inte klarar att välja längre. Jag hittade en Indisk restaurang istället och fick en riktig indisk middag av en riktigt indisk familj, de finns här med.

Jag kunde inte låta bli utan hoppade in i en sådan där vit hästdroska för skjuts tillbaka till hotellet, det var långt att gå och jag var trött. Dessutom ville jag känna känslan av att vara förmögen kolonisatör. Jag skall försöka få in bilderna, man vet aldrig med Internet. Nu sträcker jag ut mig i det stora rummet och hoppas att det inte regnar imorgon.
Mandalay 27 Aug -16
Inlägg nr: 160 Redigerad: 27 Aug -16
Fredag-Lördag 26-27 Augusti

Efter en smärtfri flight från Bangkok landade jag i Mandalay. På flygplatsen började farhågorna om Mayanmar att besannas, jag hade förlitat mig på ATM för att få valuta men vid den enda på ankomstvåningen stod en kille och pekade på andra våningen. Vid den på andra våningen stod en annan kille och pekade ut på gatan. Där stod en buss med en ATM och jag började ana oråd. När killen framför mig inte fick några pengar efter att ha knappat in allt så vände jag på klacken.

Jag lyckades att få betala bussen till stan med de få baht jag hade kvar, 150 baht kändes rimligt även om jag säkert blev uppkörd på kursen. Jag tog plats i en minibuss med sidensäten där chauffören låg utsträckt längst bak. Efter en kvarts bråkande med mobilen för att konstatera att Telenors Internet inte fungerade undrade jag när bussen skulle gå. Snart - skulle den gå.

När de andra med incheckat bagage kommit gick bussen på skraltiga vägar och efter bland annat en tankning var vi vid hotellet. Det var en positiv överraskning! En massa service och en drink plus uppgradering till Executive rum tog jag in i rummet vid poolen, ett jättestort modernt rum med teakgolv och bad för det facila priset av 1300 baht (300 SEK) Det fick bli en öl i poolbaren, Mayanmar hette ölet och smakade ypperligt.

Det blev inte så mycket mer gjort den dagen, det kändes bra att bli uppassad vid poolen och det serverades en utmärkt middag med underhållning på en scen vid poolen, dans och Kling Klong musik ungefär som i Thailand. Telenor knappade lite grand på sina apparater vid min förfrågan och lovade att Internet skulle fungera. Dock var det ganska dyrt och wifi på hotellet fungerade hyfsat så jag avstod. På kvällen slutade Internet att funka hyfsat så det blev inget internetsamtal hem denna dagen. Jag lyckades få ut lokal valuta från hotellets ATM, men jag fick sätta mig en stund i receptionen och vänta för den funkade bara ibland, här finns en del att göra med telekommunikationerna... En redig bunt med pengar blev det, 1000 kyat är bara 7 kronor.

På morgonen serverades en ypperlig hotellfrukost, inget saknades och hotellet kändes som ett riktigt bra val, men det var ju en rekommendation från MC-uthyraren. Triumph heter det för er som tänker er hit. Efter frukost blev det en promenad på någon km till MC-uthyraren, en engelsman som också drev en skola i stan. Det första jag egentligen såg av stan, första intrycket blev gammal koloni i förfall. Brist på sophantering som i Thailändska landsbygden men väldigt grönt, mycket växtlighet inne i staden och många stora villor omgärdade av höga murar varvades med fallfärdiga ruckel och avloppsdiken som stank. Men detta var i villaområden i utkanten av stan.

Tim som uthyraren hette var en mycket trevlig bekantskap, han flyttade hit som liten med sina föräldrar som drev en skola och har senare tagit över den verksamheten. Vi satte oss med Google maps och han berättade om vägarna runt Mandalay. Lite scary blev det när han visade på vägar och sa att här är inte så säkert för här har rebellerna kontrollen. Du kan köra här för de har inget emot turister men man vet aldrig vad som händer. Jag fick dock några trevliga och "säkra" rutter upp i bergen som jag skall börja med imorgon. Återkommer med detta.

Sedan blev det en lång promenad genom Mandalay som inkluderade alla turistiska måsten såsom kungliga palatset, de stora templen och en promenad upp till Mandalay hill som nog var den största och jobbigaste upplevelsen. Ett vimmel av trappor med försäljare och tempel om vartannat i 200 meters stigning. Besöket inkluderade att bli målad med guldfärg på kinderna och att bli spådd av en gammal munk högst upp som nog var mer intresserad av pengar än spådomar. Bra motion iallafall.

Dagen avslutades med en fantastisk 9-rätters middag på en teakrestaurang där jag var ganska ensam trots kvalitén på maten. Traditionell Burmesisk mat som smakade riktigt bra och bara kostade en svensk hundralapp. Mayamar är inte dyrt kan jag konstatera, det blev många turer med MC-taxi under dagen och ingen kostade mer än en dollar. Staden var betydligt mer välplanerad än de Thailändska och det kan vi nog tacka de engelska kolonisatörerna för, stora avenyer och numrerade tvärgator om än inte alltid parallellt. Renare än sina Thailändska grannar men ändå kändes förfallet från den gamla kolonialtiden. Vi får hoppas att turismen kan ge pengar att rusta upp för.

Nu är jag tillbaks på hotellet och har hämtat MC:n. I morgon blir det bergsvägar upp till ännu en gammal kolonistad uppe i bergen, ett sommartillhåll för engelsmännen när det var för hett på slättlandet. Militärer med vapen syns överallt men de är på inget sätt skrämmande, däremot mycket avslappnade. Jag skall försöka få med lite bilder från dagen men är rädd att Internet är för dåligt för det nu på kvällen. Men det märker ni, om inte nu så kommer de senare.